Wikimedia
Idag triumferar Sydsvenskan med följande rubrik:
Här ska det första av tre nya badhus i Malmö byggas
Den korttänkte säger: vad roligt för Malmös befolkning med tre nya bad! Som realist blir jag tvärtom arg. Malmö kommun har miljardhål i sin budget som staten och andra kommuner via lagstiftning tvingas fylla. Det är klart om man inte är beroende av att balansera sin kommunala budget går det bra att satsa på lyx, dvs hela tre nya badhus, som Malmö gör för att bara peka på ett exempel på hur en mångårig sossekommun slösar.
Än värre är påpekandet vilka konsekvenser kommunala stöd får – och de är många i vårt land (särskilt från staten och andra kommuners medborgare). Det är självklart att en kommun som Malmö inte behöver vinnlägga sig om att spara. Man lever ju på bidrag.
Någon säger upprört att detsamma faktiskt gäller många medborgare i landet då de lyfter bidrag av allehanda slag. Mitt svar är: just det! Bidragssystem är förstås ibland nödvändiga för att lindra nöd och uppenbara svårigheter, som länge slukat statens pengar utan att rationalisera nämnvärt. Med många bidrag följer självfallet en stor risk för tillvänjning. Varför anstränga sig – dvs agera vitt och ärligt – om man kan få bidrag för att inte göra något eller skärpa sig för förnyelse? Detta måste fram i svensk debatt. Men saken är tabu. Svenska politiker och journalister har inte förstått samhällets verklighet.
Det är därför jag kallar Malmö det befästa fattiguset. Att inte svenska politiker förstått att tydliga incitament till sparande krävs framstår som uppseendeväckande. Detta särskilt inom en politikertung regional vårdapparat. Snarare är det nog så att politikerna struntar. Man behöver inte förändra politiska beslut då det är enklare att höja skatterna. Sådan herre, sådan hund, med andra ord. Bland hundarna syns kåren av journalister.
Torsten Sandström
