Jag återanvänder min kampanjbild från valde hösten 2022. Vänstern har ingen ny resultatpolitik – bara dålig gammal.
Så här skriver professor em Lars Calmfors i vänsterliberala DN (25/8):
Statsbidragen till kommunsektorn bör värdesäkras. Det är centralt för den demokratiska transparensen. I dag har väljarna svårt att veta om höjda statsbidrag i kronor innebär en real ökning eller inte. Formerna för värdesäkring måste utredas. Kommunernas utgifter för varor och tjänster beror på priserna medan kostnaderna för anställda – och skatteintäkterna – följer lönerna. Värdesäkringen bör ske med avdrag för krav på viss produktivitetsökning.
Även om Calmfors ord inte är klara avseende vad värdesäkring innebär och hur den ska kunna genomföras tycks han driva sosseoppositionens linje i riksdagen, dvs att bidragen till kommuner och landsting ska lagfästas i kombination med någon form av automatisk uppräkning. Det är sensationellt att en nationalekonom stödjer ett sådant projekt. Resultatet blir att mottagarna av bidrag får de fria luncher som nationalekonomer brukar håna. Och att de slipper tänka på att reformera sin verksamhet. Man slipper med andra ord spara och kan bara köra på i gamla hjulspår.
Förvisso slutar Calmfors vagt med krav på produktivitetsökning. Men i så fall är en frånvaro av lagstiftning om nivåsäkran mycket bättre, dvs det läge som frågan befinner sig idag. Beslut om bidrag ska fattas från fall till fall mot bakgrund hur varje enskild mottagare sköter sin hushållning – inte genom svepande bidrag till alla. Dagen svepande stöd bör därför kritiseras för att dåliga mottagare får frikort.
Gladast att läsa Calmfors är förstås landets 21 regioner, som sedan länge misskött den svenska vårdens tillgänglighet. Antalet politiker och byråkrater har dock inte begränsats under resan, administratörerna har ökat dramatiskt. Byråkrater är farliga kravmaskiner för ökande bidrag. Genom bidragsautomatiken slipper de tänka på besparingar. Målet är endast att skaffa fram mer pengar från folket. Det riktiga borde i stället vara många färre politiker och en jättebegränsning av antalet byråkrater. Men en sådan rimlig reform är tabu, dvs politiskt inkorrekt i vårt land.
Därför är Calmfors illa ute som vetenskaplig tänkare. Men det är bra att han visar sin partifärg. Han ansluter sig den svenska linje som är förklaringen till den svenska nationens allvarliga strukturproblem.
Torsten Sandström
