Att demokratin kräver en effektiv statsapparat är självklart. Det gäller att försvarar rättssamhället, helt enkelt. Under kapitalismen krävs även ett regelsystem som dels värnar fritt företagande, dels begränsar företagsamhetens inbyggda funktion att dumpa egna kostnader på samhället och kränga farliga samt dåliga produkter till sina kunder. Vidare måste en stat som har ambitionen att värna om medborgarnas sociala och ekonomiska välfärd se till att avsevärda uttag av skatter sker från medborgare som har det väl ställt.
Välfärdsstaten förenas samtidigt med uppenbara risker till missbruk. Vi ser det framför allt i dagens Sverige. Här har den socialdemokrati, som ursprungligen med liberaler bidrog till bygget av folkhemmet gått till stora överdrifter. I nutida desperation på grund av väljarflykt har partiet missbrukat den beskattningsrätt som riksdagen har. I våg efter våg har skatter höjts för att i någon mån stoppa tappet av väljare. S-partiet har helt enkelt tagit röstköpet på entreprenad. Enligt demokratins bäste vän i Storbritannien, Churchill, utgör denna lockelse också statsskickets värsta fiende.
Ambitionen att köpa röster har tyvärr samtidigt varit en undanflykt från politikerna huvudsakliga roll att ständigt lösa samhällets strategiska problem. Historien visar åtskilliga exempel på att ett sopande av problemen under mattan kan funka temporärt, men inte på lång sikt. Tyvärr syns saktfärdigheten på många politikområden. Tydligast inom vården och skolan. I stället för att ge den offentliga vården en ny huvudman – en sammanslagning av de bottenkörda 21 vi ser idag – har riksdagen i åratal gett svärmen av bristfälliga regioner rader av statsbidrag för att klara av de svårigheter som försummats av regionernas politiker.
Inom skolan syns ungefär en liknande process. Här har pedagogiken gått i botten på grund av en kravlös inställning, dvs ambitionen att alla elever ska ta studenten, som det heter. I tider av invandring har detta projekt inneburit stora spänningar i skolsalen och resulterat i oordning, bristande kunskapsförmedling samt inte minst att rader av elever – som efter en begränsad basutbildning i att räkna, skriva och tala svenska – inte uppmanas att skaffa sig lärlingsjobb (sådan utbildning råder det tyvärr även brist på). I stället för reformer av skolan har ballongen pumpats upp med ”nya resurser”, som det brukar heta. Dvs skattebidrag som inte löser grundproblemen, utan snarast bevarar dem.
På så vis har skattehöjningar blivit såväl den svenska demokratins räddningsgumma som en målsökande robot för samhällets tillbakagång. Denna allvarliga utveckling borde socialdemokratin har förutsett. Historien visar som sagt på att linjen inte funkar i längden och att nya politiker träder in på scenen (om inte mediernas tystnad räddar dem) . Men hungern efter makt över statsapparaten har förblindat S-partiet. Via samhällsskadliga allianser med framför allt V och Mp samt hundratals utstuderade röstköp från bla grupper av invandrare (samt svängdörrar för nya invandring) har socialdemokratin kört den svenska staten mot botten. Skattesänkningar har närmast blivit omöjliga om inte röstköpen upphör och tusentals byråkrater ska sägas upp.
Sista halmstrået för S-partiet är snacket om den ”starka svenska staten”. Med alla medel vill man rädda en till sprickningsgränsen uppumpad statsapparat. Varje nödvändig reform rörande SIDA, systemen bakom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, skolan, vården osv måste frysas. I stället måste som sagt ”nya resurser” sättas in.
Där befinner sig sossarna nu utanför regeringsmakten. En ny regering ska hantera den svåra uppgift som tio år av samhällsfarlig S-politik medfört. Till skandalen eller eländet hör att gränslöst populistiska sossar har mage att rikta kritik mot Kristersson svåra arbete. Om vänsterns svärm av journalister bidrar till en i grunden falsk politisk analys.
Den starka svenska staten är ett farligt projekt. För varje frisinnad människa borde den vara ett hot. Offentlig makt och styrka är ett nödvändigt ont som måste fjättras, om det ens är möjligt. Frihet och rättssäkerhet riskerar att förvandlas till intet utan effektiv juridisk kontroll. I en ekonomiskt ytterst svår tid har således den nya regeringen ställts inför detta inferno. Klarar man detta är regeringen guld värd. Förvisso tyngs regeringen av partier som kan sägas vara infekterade av sossarnas smitta av storvulenhet. Det gör en framgång än mer hedervärd. Lyckas Kristerssons regering med sin uppgift sätts definitivt punkt för socialdemokratins tid vid makten. Mitt hopp därom är stort. Men tyvärr också tvivlet.
Torsten Sandström