Omkring 200.000 svenska barn i åldern 10-15 år har idag en psykisk diagnos av typen ADHD eller liknande, alla med en påtagligt diffus symptombild. I grova drag berörs 5% av unga i åldern 0-17 år.
Uppdrag gransknings (UG:s) uppföljare häromdagen av den alarmerande ökningen av psykiatriska diagnoser med ytterst oklara symptom – i stil med ADHD – väcker många tankar. Det är fint att SVT lyfter problemet, även om redaktionens svar och lösningar enligt min mening är tveksamma. Det man föreslår är ännu mer byråkrati. Detta avseende ungdomar som har allvarliga problem i den vanliga skolan. Såvitt jag förstår måste de slussas över i en helt annan skolform, mer påminnande om särskolan med sina särskilda metoder och dämpade krav på inlärning. Men det finns kanske även något enklare lösningar.
Jag har länge funderat över vad det är som händer. Vad är orsaken till att psykiska sjukdomar idag existerar som knappast rapporterades för femtio år sedan? Ungdomarna uppvisar diffusa beteendeproblem som man inte verkar ha sett förr (de är också i nutid svåra att bevisa vetenskapligt). Men även om bokstavsdiagnoserna är nya kan det knappast vara fråga om sjukdomssymptom (dvs faktiska beteenden) som inte fanns två generationer tidigare. Det måste vara fråga om förklaringar som beror på nya attityder från familjer och samhälle. Tyvärr lyfte UG inte alls fram dessa politiskt inkorrekta förklaringar. Men enligt min mening måste det vara samhällets nya syn på barnuppfostran som är den springande punkten. Åtminstone avseende de mest diffusa symptomen som yppas idag (inte de allvarliga störningar således).
I och för sig bestrider jag inte att samhället förändrats under femtio år. Familjer har splittrats – särskilt pappor har lämnat söner vind för våg. Elektronik och medier har fått ett kraftigt grepp, med allvarliga implikationer på familj och skola. Detta har tillsammans med med en kravlös pedagogik lämnat vissa familjer i sticket. Följden har såvitt jag förstår blivit stämplar i stil med ADHD.
Kraftigt förenklat tror jag orsaken till alla dessa diagnoser är det nya samhällets kravlöshet visavi ungdomar och barn. En av upphovsmännen till detta problem är den vänsterinriktade amerikanska läkaren Benjamin Spock, vars tänkande under 1960-talet erövrade västvärlden. Spocks uppfattning sammanfattas på Wikipedia så här.
Spock brukar ges äran för att ha introducerat den fria uppfostran med sitt verk The Common Sense Book of Baby and Child Care, men han var också tydligt påverkad av behaviorismen, såsom den utvecklats av barnpsykologen Arnold Gesell. Grundtankarna i boken kan sammanfattas som att barnen själva visste vad de behövde, varför det inte var adekvat att till exempel ge dem mat vid fasta tider. Även för modern var det bäst att vara ”naturlig” och inte fyllas av ånger, men att följa barnens behov som de uttryckte.
Läsaren ser direkt att idealet är frihet från krav. Eller med andra ord att barnet själv ska välja väg och inte fyllas av krav eller idéer från sina föräldrar och samhället (skolan). Det hela påminner om idén att barnet föds som ett oskrivet blad (tabula rasa), men nu med tillägget att det själv ska fylla bladet med egna värderingar och val av lösningar. Tillspetsat kopplas således familjen och samhället bort och betraktas i grunden blott som en form av försiktig materiell servicepatrull. På så vis har vänsterns naiva tänkande kommit att försvåra livet för många föräldrar av det slag vi mötte i UG:s reportage.
Spocks tankar har tyvärr – i den svenska socialdemokratins växthus – vuxit sig starka. I min omgivning såg jag på sjuttiotalet flera vänner som hukande styrdes av sina barn (som alltså inte leddes med tydliga direktiv). Krav från föräldrarnas sida ansågs nämligen av samhället som något auktoritärt. Hotbilden var historisk – dvs den gamla skolans dressyr inramad av hugg och slag. Spock bidrog till att den naturliga medelvägen – med andra ord normalt rimliga krav – kom att fördömas från samhällets sida och följden blev att föräldrarna kom att utelämnas till barnens maktutövning. Åldriga sanningar kom på skam om att föräldrarna tydligt måste styra och vägleda sina barn till fungerande samhällsmedlemmar. Bara mina sista ord framkallar normalt fördömanden. Vänsterns grundtes är ju att det är ”rätt att göra uppror”. Det hävdades att man måste forma ett nytt samhälle med barn som visste vad de själva ville.
De exempel från problemfamiljer, som UG rapporterade om, belyser enligt min mening vådorna som Spocks version av frihetsideal fått inom pedagogiken. Vi möter barn som inte tidigt tycks ha mött det normala motstånd som enligt min uppfattning är basen för all framgångsrik pedagogik. Det rör sig alltså inte om enkelriktad frihet för barnet, utan om både tydliga krav och varm kärlek från föräldrarnas sida. Detta är i själva verket en urgammal tradition som kan härledas åtminstone från Aristoteles. Men den har förstås brutits av andra tänkare, alltså innan Spock tog till orda. Mest känd är nog Rousseau´s plädering för fri uppfostran i romanen Émile (1762). Noteras bör filosofens svajande egna mentala tillstånd samt att hans fem barn tycks ha försvunnit i glömskan på hem för hittebarn.
Den nutida bristen på budskap om en fast ömsesidig relation mellan barn och förälder – med mammans och pappans tolkningsföreträde – har inneburit ett stort steg tillbaka i utvecklingen av barnuppfostran. Varför rapporterades inte förr i tiden hyperaktivitet, stök, ovilja och vilsenhet i samma proportion som idag? Hur hanterade föräldrar saken innan statens prussiluskor trädde in på scenen? Jag medger att en del aga och drastiska övergrepp brukades emellanåt. Men absolut inte generellt sett. I huvudsak var skillnaden att föräldrar själva ansåg det som självklart att man måste ställa krav och försöka styra de ungas uppfostran och framtid. Detta med kärlek och fasthet. Den unge fick på ett tidigt stadium klart för sig att anpassning krävdes (åh, detta idag så auktoritära ord!). Bara genom tillrättavisningar – stegrat till hårda ord – formas barnet normalt i en rimlig riktning, låt vara att övergrepp som sagt ibland skedde. Så har givetvis också många föräldrar än idag – trots Spock och vänsterns pedagoger – sett sin uppgift som vårdnadshavare.
På så vis blir behovet av samhällsinsatser mindre. Och läkarprofessionen kan ägna sig åt de själsliga avvikelser som är av svår art. Nu fungerar psykiatrin i stället som slussvakt till kravlöshetens samhälle. Där skrivs lämedelsrecept och ges råd i massor. Ungdomspsykiatrikern Christopher Gillberg bär enligt min mening ett särskilt tungt ansvar för eländet på den svenska arenan. Om inte Spock frälst västerlandets vänstern för budskapet om fri uppfostran hade sannolikt mycket av detta inte skett. Västvärlden har alltså lämnat miljontals föräldrar och barn i sticket på grund av en dröm – en farlig villfarelse.
Det går antagligen att vrida klockan tillbaka. Men nu fungerar tyvärr Spocks frihetsbudskap – och ropen mot fasta krav inom uppfostran och pedagogik – som proppen Orvar. Läkare, psykologer, pedagoger och politiker har således enligt min mening misslyckats gravt och kört fast. En kursändring blir tyvärr svår och kommer troligtvis att dödskallemärkas med rop om förtryck, auktoritetsvälde och än värre. Jag menar därför att Sverige är illa ute. Våra grannländer tycks inte ha fastnat i träsket på samma svåra vis. Förklaringen till deras bättre utfall är enligt min mening helt enkelt mer förnuft och mindre vänsteridealism.
Spock menade sannolikt väl med sin idé om fri barnuppfostran. Den var för övrigt inte fullt så enkel som Wikipedias sammanfattning antyder. Men han tänkte enligt min mening allvarligt fel genom att välja en ytterlighetsposition. Det gör nämligen vänsterns folk ofta. Liksom Rousseau sökte Spock efter en vacker frihetslösning, visionen om det fulländade, och kör därför fast i den naturliga verklighet som motsäger drömmen. Detta borde Spock ha förstått. Och den svenska socialdemokratin bär av samma skäl ett tungt ansvar för det elände vi nu ser rörande det stora antalet vilsna ungdomar som proppas fulla med psykofarmaka och kostar vården/skolan hundratals miljoner i (ofta) verkningslösa säråtgärder.
Det är således samma dystra utveckling som vi ser i den svenska skolan, i kriminaliteten och rörande krav på ersättning vid ovilja att arbeta. Begreppet vänster omfattar en grupp människor som ständigt tenderar att hamna fel ideologiskt sett.
Torsten Sandström
