Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Så här skriver chefredaktör Jonas Kanje på Bonniers tidning Sydsvenskan den 30/7:
”Sluta reta er på Greta – läs på och bidra själva i stället!”
Orden kommer således från malmötidningens chefredaktör. Greta Tunberg har nyss dömts för ohörsamheten mot ordningsmakten. Och direkt efter domen ånyo utfört samma gärning i Malmö hamn.
Kranje ber oss läsa på. Han borde själv ta en grundkurs i juridik. Och dessutom öppna upp tidningen för en allsidig diskussion om uppvärmningens olika orsaker. Det finns nämligen flera. Men hans tidning har bestämt sig för en enda, dvs de som orsakas av människan. Om han inte känner till att förklaringarna är flera så borde han avgå som representant en tidning som förr tillhörde den tredje statsmakten. Dvs ett organ som nu är vänsterpolitikernas medspelare.
Skam över en tidning som förr skilde fakta från opinion!
Feministernas framfart bevisar att de inte strävar efter jämlikhet, utan efter ett slags svenskt matriarkat. OK, att det är lång väg dit. Men på olika samhällsarenor för de idogt fram sin enögda syn. Ett typexempel är de eviga kraven på kvotering till svenska börsbolags styrelser. Trots att andelen kvinnliga chefer inom privat sektor blott är 30% – och deras deltagande i företagens ledningsgrupper är 27 % – så vill de sitta i bolagen styrelser utan att ens ha hunnit få erfarenhet från arbete på VD-nivån. Liknande krav hörs från akademiskt utbildade kvinnor som själva vill ta genvägen till bolagens finrum.
Jag skriver detta med anledning av en text i SvD av Ann Heberlein om den nya filmen om ”atombombens fader”, dvs Robert Oppenheimer. Heberlein frågar i rubriken: ”Var är kvinnorna i Oppenheimers värld?”. Alla livets och historiens problem måste tydligen speglas mot det kvinnliga könet. Några feminina gestalter – eller hbtq-varianter – borde alltså enligt Heberlein ha kvoterats in för att filmen skulle falla henne i smaken. Det är verkligen inbilskt.
Ojämlikhetens tema skiner raskt igenom. Således talar dagligen feminister med berömmande ord om kvinnliga nätverk. Ett otal organisationer är enbart öppna för kvinnor. Partierna har egna kvinnoförbund. När det gäller det egna könet finns det ingen hejd på viljan att stänga män ute, vilket de har all rätt till. Men om killar skulle våga bygga nätverk och rörelser enbart för sig själva då hytter feministerna med näven. Det är snart brottsligt, gissar jag…
För min del skulle jag aldrig kunna tänka mig att vilja kallas feminist (risken är för övrigt minimal). Jämlikhetens ideal räcker. Och på flera samhällsområden är kvinnligt deltagande en oprövad resurs. Men det gäller då att visa framfötterna. Det går givetvis att vinna framgång. Det ”glastak” som enbart inpiskade feminister ser existerar nämligen inte. Taket finns bara i deras egna hjärnor, som är proppade fulla med strukturtänk. Statistik – exv i stil med min inledning – tolkas som diskriminering från patriarkatets sida. Den som bryter diskriminering krossar taket.
Det mest tragiska med feminismen är oviljan att se skillnader mellan de två könen (många feminister erkänner inte ens att biologiska kön finns, utan anser att de bara är etiketter som personer väljer). Men enligt min mening ger biologin och kunskapen om människans gener tydliga besked. Män vill normalt fatta beslut och ta strid om dem. Kvinnor har möda med att föda barn och få dem, familjen och andra att hålla sams. På gott eller ont ser normalpositionerna sådana ut på grund människans DNA-system. Men alla har förstås frihet själv välja roll i samhället, låt vara att pengar, utbildning, vana och mod ofta blir hinder. Och åskilliga gör val som avviker från den vanliga könskodningen. Inom den svenska juristutbildning är mer än 50% kvinnor idag! Det är givetvis jättebra förutsatt att det skapar lycka för personen ifråga.
Men feministernas skräckbudskap skapar sannerligen inte lycka. Att män blir förbannade är själva meningen. Men även kvinnor som är nöjda med sitt icke politiskt korrekta liv förminskas till svikare och mindre värda. Så fungerar vänsterns ideologi, som bygger på binära budskap: klass mot klass, kvinna mot man, klimatvärnare mot förnekare osv. De nutida politiskt korrekta tänkesätten följer ständigt detta mönster. Det är allvarligt. Men sant.
