De nya svenska regeringen har många goda planer. Men lider under en mångårig och svår misskötsel av nationen genom socialdemokratin. Detta parti har fört en fördärvlig politik som nu nått vägs ände. Detta på grund av viljan att till varje pris behålla makten, något som inneburit att man tvingats alliera sig med krafter på vänstersidan, dvs främst V, Mp och C.
Jag tror svenska folket – tyvärr alltför sent – nu bör ha anat detta då Magdalena Andersson, fem i tolv, lyckades klamra sig fast vid regeringens taburetter med hjälp av den kurdiska kommunisten Kakabaveh. Detta under brinnande krig i Ukraina. S-partiets plötsliga tvärvändning i NATO-frågan blottlade nationens prekära läge. Åratal av flörter med den kurdiska gerillan folk – en omfattande invandring till Sverige av röstande till vänster – medförde naturligt nog att Andersson fick Erdogan-problemet i nacken.
En skola i darrning, ett skattesystem som främjar upplåning och missgynnar arbete, avsaknaden av ett försvar, en räntepolitik som försvagat svenska kronan för att gynna exportnäringen (och skapat inflation) och framför allt en kriminalitet som importerats från fattiga nationer har sammantaget lett till att den nya regeringen fått problem på alltför många fronter. Att lösa dem alla är ett sisyfosarbete. Saken blir inte enklare av att svenska medier i stort sett enhällig ropar på mer vänsterpolitik. Bovarna i dramat, dvs ett nedkört S-parti, får ett starkt medialt stöd av framför allt SR/SVT och Bonnierkoncernen. Det vi ser är eländes elände…
Den svenska nationen befinner sig således i nedförsbacken. Det gamla och fria folket måste återskapas. För detta krävs ett öppet samtal, slaktande av ett dussin heliga kor, bantning av en storskalig byråkrati samt att marknadens krafter utnyttjas på ett smart vis. Bara det att problemen pekas ut och sakligt penetreras är ett första steg. Den nya regeringen är på spåret. Men mer behövs i ny riktning. Att S-partiets megafoner försvårar detta känns bittert.
Torsten Sandström
