Under flera år av ledamotskap i styrelser för två olika bostadsrättsföreningar har en särskild tanke vuxit fram hos mig. I denna typ av styrelser fattas som bekant ganska viktiga beslut om de boendes angelägenheter. I styrelserna sitter normalt ansvarskännande individer som mot ganska dålig ersättning kan tänka sig att jobba för föreningen omkring ett tiotal kvällar per år (och däremellan ofta med olika besvärliga frågor som måste lösas). En plusfaktor är att styrelsens möte i allmänhet är trevliga och vänskapliga.
Men nu kommer jag till det knepiga. I decennier har i Sverige utvecklats en socialdemokratisk ideologi om att krav mot medborgare är något som ska undvikas. Man måste förstå de enskildas problem och därför begränsa kraven på individerna i samhället. Tanken är inte sällan god och nära nog religiös. Men för socialdemokratin har den knutits till en kontroll över medborgarna, främst via bidrag. Tillspetsat rör det sig om makthavares syn på omyndiga. I slutändan är syftet förstås att människorna ska rösta på S-partiet i allmänna val.
Att åratal med den nya ideologin fått skadliga verkningar syns på åtskilliga samhällsplan. Tydligast inom familje- och kriminalpolitiken. Men att även skola och högre utbildning lider under kravlöshetens ok är uppenbart. Om detta har jag också bloggat åtskilliga gånger. Det rör sig inte bara om en generationsfråga, utan förstås om en medveten strävan från politikerna att påverka människors samhällsvärderingar i en – enligt min åsikt – fördärvlig riktning.
Jag märker resultaten av ett långt antal år med sossemakt även i min trevliga krets av styrelseledamöter i bostadsrättsföreningen. Det är normalt inga problem att bevilja medlemmarnas rop på insatser från föreningen. Men att avslå medlemmarnas krav är värre. Inte sällan ställs exv frågan avseende uthyrning i andra hand (där medlemmar gärna vill tjäna en skattefri storkova och låta styrelsen hantera olika praktiska problem).
Jag tillhör en äldre skolan med vana att hantera krav från föräldrar, lärare och andra. Som prefekt under många år på en universitetsinstitution (med c:a 100 anställda) tvingades jag dessutom många gånger ta till tuffa beslut (flera kollegor har säkert förfärats). Min grundinställning är att konflikter måste hanteras rättframt och rimligt rättvist. Särskilt då det gäller gemensamma pengar (statens respektive föreningens). Hursomhelst har jag verkat för krav och tydligt tillbakavisat kravlöshet. Jag är nämligen övertygad om att krav – dvs ordning och reda – är ett måste inom familj, skola, arbetsliv, politik osv.
Och således även inom en bostadsrättsförening. I vår lilla förening har inte sällan följden antagligen blivit att jag – i all vänlighet förstås – ansetts som en gammal stöt som nog ibland vill agera alltför hård. Jag brukar bemöta undran med att jag har svårt för kravlöshet och gärna ställer upp för att agera ”bad boy”. Det är nämligen viktigt för en god utveckling. Slagordet om allas plats i båten bör ersättas med allas ansvar för skutan (efter egen förmåga).
Denna blogg handlar förstås inte om vår hemtrevliga förening. Det jag vill belysa är hur en samhällsfientliga ideologi tillåtits växa fram. Om inte denna nya kultur förändras är Sveriges framtid enligt min mening dyster.
Torsten Sandström
