IIlja Batljans snabbygge – som startats 2016 – skälver och en konkurs kan inte uteslutas. SBB-koncernens halvårsbalansräkning ger en skrämmande bild. Från sista juni förra året har resultatet sjunkit med omkring 13 miljarder kronor. Frånsett en allmän nedgång inom ekonomin tycks den främsta förklaringen vara en bokförd kraftig nedgång i värdet på koncernens intresseföretag, dvs aktier i olika företag – i huvudsak fastighetsbolag – som SBB som i trans köpt på sig. Värderingen av koncernens tillgångar har varit uppblåst, vilket inte pekar på seriositet. Förvärven har skett via upplåning till räntor som ursprungligen varit relativt låga, men under ett par år nu ökat rejält. Skulderna på omkr 81 miljarder tickar förstås räntor och flertalet lån ska återbetalas inom några år eller omsättas till förmodligen mycket högre räntor. Med tanke på att flera värderingsinstitut signalera tveksamhet till koncernens ekonomi tycks bolagets utförsbacke vara brant då det gäller att till vettigt pris finna nya finansiärer. Aktieägarna är illa ute om de varit med länge.
Batljans företagsbygge är skapat alltför snabbt – en sjukt frenetisk upplåning och köp fastigheter (eller andelar i fastighetsbolag) på så sätt delvis ett bygge på på lösan sand. Affärsidén innebär i grunden ett hot mot de kommuner (och staten) som avyttrat delar av sitt fastighetsbestånd till den moderna rövarbaronen Batljan. SBB:s fastigheter riskerar att hamna i nya – och annorlunda tänkande – ägares händer varför den offentlighet som nyttjar en stor del av fastigheterna drabbas av osäkerhet, såväl av verksamhets- som ekonomiska skäl. Fastighetsförsäljning till SBB kan visa sig bli en mycket dålig affär, inte bara för offentliga säljare, utan för långivare och SBB:s aktieägare (som redan nu drabbats hårt).
Kan man lära sig något av detta, annat än att inte lita på den som lovar guld och gröna skogar? Enligt min mening finns den främsta lärdomen på ett politiskt plan. Okunniga politiker inom stat och kommun ska inte göra affärer som är svåra att överblicka, utan överlämna företagsamheten till tränade och seriösa experter.Bäst är nog att fortsätta själv äga de fastigheter som det offentliga anser sig ha ett varaktigt eget behov av.
Torsten Sandström
