Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Midsommarnattens böld är svår, kändisarna glamma och flina. Lyssnarna sover i var sin gård djupt efter lunchens timma. Korrektheten vandrar sin tysta ban, intet kan skönjas runt hela stan, tomheten lyser sig naken. Inte ens tomten är vaken.
Dagens sommarpratare, Sussie, har jag aldrig hört talas om. Men presentationen nedan från SR.se pekar på en människa som hela sitt liv försökt ta sig in i de svenska mediernas värld. Hennes resultat på denna bana sammanfaller helt med min tolkning av Viktor Rydbergs dikt. Idag har hon ännu en korrekt titel utan minsta substans att foga till sitt CV. Om Rydberg vaknat i sin grav hade han svimmat.
Ungefär så här presenteras hon av SR:
Sussie växte upp i en revyfamilj och har stått på scen sedan barnsben. Som barnskådespelare i ”Från A till Ö” och med bejublade roller i musikaler, revyer och krogshower. Hon blev känd som Cilla i komediserien c/o Segemyhr och Karin i succémusikalen Mamma Mia. Sussie tog sig till finalen i Let’s Dance 2020 och satt i panelen under sjätte säsongen av Bäst i test.
Det hade varit mer intressant att lyssna till ett samtal med en person som rapporterat från löpande bandet på SKF. I så fall åtminstone något kullikt. Dagens intighet från SR lyser som sagt runt stad – och även land.
Enbart efter hennes presentation av sig själv knäppte jag av och tog liksom tomten en slummer. Dessförinnan hann jag fundera över hur Sveriges radio sysslar med att forma en kändis enbart via en persons stapplande försök och vilja att vara just en medial person. Det är något som kännetecknar mediesamhället.
Den som ser en treåring rita och måla får en god insikt i den nutida konstens stora problem. Det lilla barnet har ännu inte fått träning i att hålla i en krita eller penna. Det spretar hit och dit. För övrigt är den unges bildliga förmåga outvecklad: vilka fenomen som i verkligheten är stora och små växlar. De käraste föremålen blir uppförstorade, övriga minimala eller så anser hon eller han dem inte ens dem värdiga att nedtecknas. Den bristande förmågan att avbilda kan dock överkommas efter några års erfarenhet och träning. Därtill krävs motorisk sysselsättning med penna eller krita.
Men den som inte lär sig hantera en penna ligger illa till handgripligt sett. Däremot kan år av träning medföra fantastiska resultat, där handels grepp och sinnets mognad kan komma att nå konstnärliga höjder. Jag minns mina unga år då jag och mina bröder satt timvis vid bordet med penna i hand och ritblocken framför oss. Visst gav det goda resultat, även om vi inte uppnådde några svindlande konstnärliga höjder.
I många bloggar har jag förundrats över delar av den nutida konsten. Sällan ser jag alster som visar på långvarig träning med pennan i hand, i kombination med talangfull förmåga att forma och färga. Däremot förfäras jag över simpla sammansättningar av hopsamlade föremål. Lika illa tycker jag om personer som ställer ut sig själva eller vill att jag ska se på en film om något de spelat in för att ställas ut på ett galleri. Det är alltså fråga om föga manuellt krävande objekt, som alltså varken kräver handens skicklighet eller ögat och intellektets avancerade förmåga. Det är ”ingen konst”med andra ord. Ofta lanseras objekten med pretentiösa, flummiga eller politiska titlar som avser att försöka blåsa konstnärligt liv i eländet.
Nu är jag framme vid min förklaring till den nutida konstens sluttande plan. För det första: handen och pennan har under några decennier förlorat kraft. ”Välskrivning” har helt förlorat terräng för att ersättas av knappande på datorer. It-kunskap är förstås viktig. Men den har av naiva svenska pedagoger fått fritt fram – man har sett det som framtiden – vilket det måhända är. Men klokt skolfolk måste kunna balansera, så att inte pennan och handen går förlorad. Att handens motorik förlorat är fullt klart. Handarbetslärare klagar över elever med handikapp avseende denna förmåga på pga bristande träning. Om generationer av elever saknar motorik via penna och pensel så går det förstås ut över konsten. Och jag menar att vi ser detta i dagens konstgallerier och muséer. Där visas allt oftare verk som inte kräver fingerfärdighet.
För det andra har en form av värdenihilism tagit grepp över kulturen. Det rör sig om en politisk rörelse inom vänstern som ansluter till gällande likhetsdogm. Därför postuleras det att alla människor har lika värde, vilket är oriktigt ty de har enbart enligt lagen lika rätt, med vissa undantag. Det är därför inte förvånande att den som önskar vara konstnär också ska bli erkänd som sådan, utan kritisk granskning av de alster som presenteras. Märk att likhetsideologin (liksom kristendomen!) bygger på att det är själva tanken eller ambitionen som är avgörande, inte praktiken, något som gör att upphovsmannens ord om sitt verk hamnar i centrum. Det är därför vi ser djupsinniga och politiska titlar även på de mest simpla alster.
För det tredjeförklaras urspårningen av hur marknadens entreprenörer agerar. Också de personer som arrangerar utställningar saknar normalt grepp om penna eller pensel. De vet däremot hur marknadsföring ska gå till. Genom samverkan mellan gallerister, medier, finansiärer och konstnärer in spe har därför en helt ny konstsyn lanserats. Den bygger inte på förmåga och excellens, utan på pengar. Med reklam går allt som sagt att sälja. Bukowskis auktionshus annonserar ut sin börslista.
För det fjärde beror nutidens konstkris givetvis på naiva kritiker som vuxit upp utan egen kunskap och förmåga att gestalta konst. De har som antytts samarbetat nära med entreprenörerna. Kritikernas resultat har skapats av intet, annat än barnslig undfallenhet gentemot de fixare som – om möjligt – vet ännu mindre om konstnärliga uttryck än granskarna själva. Därför har det som ställts ut per definition betraktas som konst, ty det påstår experter in spe. Ingen har som bekant vågat säga att kejsaren är naken. Så kallat stora konstnärer har på så sätt skapats av ingenting. Därför har exv Andy Warhol och Jeff Koons hyllats och kunnat sälja futiliteter mot jättepengar. På så vis har en flummig konstsyns skapats och blivit etablerad.
Någon kanske invänder att nya konstformer i många tider alltid mötts av konservativ kritik. Viktiga exempel är impressionister och kubister. Min kritik av nutidens utveckling skulle därför kunna bero på sådan oförståelse för det nya. Men jag tror inte att invändningen är relevant. Ingen kan påstå att de tidigare ismer jag nyss nämnt saknar teknisk kvalitet vad gäller behandling av färg och form. Men de typer av konstverk vi nu se på många utställningar – alls inte alla förstås – kännetecknas just av en total simpelhet, normalt i kombination med en högtravande eller svepande titel, som vill lansera något märkvärdigt. Det är på så vis närmast en bunt ord som ställs ut, inte handens och ögats högt kvalificerade verk.
Om kritikerna fungerat som tänkt – och trycket från entreprenörerna saknats – hade alltså bildkonsten haft bättre förutsättningar. Men i grunden kvarstår ändå den nutida bristen på handens motorik, som är en förutsättning för framväxten av god konst. I och med att fingrar och penna inte längre funkar som förr tvingas vi nöja oss med substitut. Det har sannerligen konstens entreprenörer lyckats utnyttja. Billiga surrogat – eller symboler – är vad som många gånger ställs ut idag. Mediernas kritiker har alltså inte gjort sitt jobb, utan fallit i farstun för trycket från så kallade experter. De har inte som barnet i Andersens saga förmåtts ropa att kejsaren är naken.
