Dagspressens ekonomiska problem har förändrat tidningarnas innehåll. Om detta har jag bloggat tidigare. Resultatet blir att rollen som tredje statsmakt stegvis avvecklas.
Den tragiska olyckan på Gröna Lund häromdagen hade förr säkert rapporterats kort och sakligt med nödvändiga intervjuer. Nu blir det känsloreportage i stil med det i SvD presenterar denna morgon. På halva först sidan ältas ”gåtan” bakom händelsen, inkluderat ett foto av Grönans VD som med en prästerlig gest officierar inför kameran. Givetvis har ett tekniskt fel inträffat i anläggningen för hisnande upp- och nedresor. I rubriken säger VD:n pliktskyldigt att det ”får inte hända igen”, trots att alla kloka vet att det kommer att ske, ty olyckshändelser tillhör bilden av billiga maskiner för förlustelser. Dessutom gäller det att locka nya besökare till Gröna Lund då den bestämda sju-dagarsfristen löpt ut för att sorgen ska hinna sjunka undan.
Det vi ser är en utveckling från kritisk faktarapportering i dagstid till veckoblaskor med enkla känsloreportage. Skillnaden mot forna tidningar som Allers och Veckorevyn är bara att en politisering tillkommit. I fallet med Grönan gäller det att rapportera förlåtande och glömmande. Annars är det normalt partipolitik saken gäller, dvs åsiktsvrövlande journalister som tar vänsterns sida och vill att läsaren ska glida med.
Anders Malmsten säger i en intervju till SvD Näringsliv (2022):
Trots den digitala trenden är det är fortfarande papperstidningen som står för de stora intäkterna. Blickar man framåt och säger att vi fortsätter i den här takten, när det gått fem sex sju år, då har man kvar tryckerier och distributionsapparat, men du har väldigt mycket färre fysiska prenumeranter.
Värre åsiktsmångling är alltså att vänta. Uppenbarligen är det övergången till digitala läsare som styr utvecklingen. Här syns en läsekrets som efterfrågar ett innehåll liknande det inom teve, dvs tjo, tjim och haderittan. På så vis tvingas välutbildade och analytiska skribenter tacka för sig och den unga generationens schamaner och navelskådare ges arbete, med Hellqvist, Schulman och Wiman som uppenbara exempel. Detta gillar svenska politiker, särskilt de med vänsterinrtiktning. På så vis bidrar även mediehus med marknadsliberal inriktning – dvs i stort sett de enda kvarvarande – faktisk till att den svenska politiska vänsterns frodas. Detta kommer – liksom idag – att avspeglas i val till riksdag och kommuner.
Torsten Sandström
