En eller två gånger om året hör vi av den mediala Amanda Lundeteg, som är VD för en stiftelse som heter Allbright. Syftet med organisationen är att främja kvinnligt ledarskap inom affärslivet. Det verkar vara ett gott ändamål. Men i praktiken används det för propaganda. Bara för att jämlikhet inte råder inom bolagsstyrelser och på ledande befattningar kan man nämligen inte dra slutsatsen att diskriminering råder. Stiftelsen vill föra fram alla smarta kvinnors budskap. Om Lundeteg tillhör den kretsen vet jag inte, men grundtipset är negativt, vilket bygger på följande resonemang.

Nobright bortser från att kvinnor allmänt sett kan vara mindre intresserade av ledande jobb inom näringslivet. De kanske hellre väljer andra sysslor inom kultur och vård. Mycket tyder nämligen på att biologiska – dvs nedärvda – skillnader finns mellan könen. Sådana hädiska tankar är förstås tabu inom Nobright.

Stiftelsens senaste utspel har i Dagens industri skapat rubriken:

Mäktiga ägarfamiljerna får hård kritik: ”Roten till problemet”

Kritik riktas således mot några av Stockholmsbörsens tyngsta ägare, dvs finansfamiljerna Wallenberg, Douglas och Schörling. Lundteg säger: ”Här har vi roten till problemet – ägarfamiljer som duckar sitt ansvar”.

Enligt min mening ger hon prov på ytterligare inbilskhet. De tre familjerna har åstadkommit lysande ekonomiska resultat. Det normala aktiebolagets syfte är att skapa vinst åt ägarna, inte att skänka glädje och tröst åt nationens fåtal feminister. Vad är det som säger att finansfamiljernas företag visat bättre vinster med Lundetegs armé i ledande positioner?

Allbright sysslar alltså med propaganda och inte med saklig analys av kraven på kvalifikationer inom svenska styrelser. Ledamöter i styrelser rekryteras ofta från VD-nivån i framgångsrika företag. Och höga chefer från personer med erfarenhet från ledningsgrupper i sådana företag. Här är fortfarande kvinnor i minoritet. Detta bör alltså leda till att kvinnor blir mindreparten i noterade företags styrelser. En sådan rimlig slutsats verkar vara ett rött skynke för Lundeteg. Det är därför jag kallar hennes stiftelse för Nobright. Hon sysslar med politik och inte saklig analys.

Att Sven Hagströmer backar upp en sådan rörelse är en gåta som kräver en psykolog för att tolka. Då jag knappast är en vän av gissningarnas oklara konst avstår jag från spekulationer. Att svenska medier regelbundet återger Nobrights budskap förvånar mig dock inte. Här står nämligen vänsterns dogmer i högsta kurs. Nobright är på så vis en del av den svenska PK-rörelsen, där öppna samtal ersatts av propaganda.

Slutligen vill jag citera ett kort stycke i min lärobok Svensk aktiebolagsrätt, i en snart utkommande åttonde upplaga):

I såväl Ds 2006:11 som Ds 2016:32 föreslås könskvotering i noterade bolags styrelser. Båda lagförslagen har fallit. Som framgått är en vidgad kvinnlig representation önskvärd – andelen kvinnor i börsbolagens styrelser är 35 % 2022 (jämfört med 17 % 2005). EU-rätten kräver sedan hösten 2022 kvotering ifall ett kön innehar under 33 % av samtliga styrelseposter i en medlemsnations börsbolag. Det är bra att tvångsregler på så vis undviks för svensk del. Staten bör vara försiktig med att begränsa ägarnas fria val av ledamöter som innehar förtroendeuppdrag. Den feminina rekryteringsbasen är även smal. Enbart 27 % deltar i ledningsgrupper under VD och andelen kvinnliga chefer inom svensk privat sektor är blott ca 30 %. Andelen kvinnor med erfarenhet av företagsledning på VD-nivån (eller motsva- rande) ökar dock successivt. 43 börsbolag har nämligen 2022 kvinnlig VD, exv. H&M och Handelsbanken (jfr med 7 bolag 2011).

Torsten Sandström