Den 7 maj tillät DN sin favoritpolitiker komma till tals på debattsidan. Inte L-partiets ledare förstås, utan Magdalena Andersson. Rubriken lyder:
”SD:s högerregim hotar grunderna i vår demokrati”
Artikeln är ett frontalangrepp på SD – och därmed den moderatledda regeringen. SD beskrivs som ondskans bastion, ettskräckens parti som styr Sverige. Även om jag inte röstar på SD måste jag reagera på de fundamentala överdrifter som Andersson presterar. Hon hoppar på ett parti som inte ens sitter i regeringen utan enbart utövar viss makt från baksätet via TIDÖ-avtalet. SD agerar således närmast som partierna V, Mp och C gjort under Anderssons tid i vid regeringsmakten. Då var avtalssamverkan i riksdagen bra för landet. Nu är den däremot ett hot mot demokratin. Anderssons syfte är förstås enbart att åstadkomma splittring och få SD-väljare att rösta på S-partiet.
Tyvärr erkänner hon inte att hon talar för sin sjuka mor, dvs ett S-parti som i åtta år regerat landet med förödande verkningar. Det goda är dock att hennes partis väg åter till makten tycks alltmer blockerad. Vänstern går tillbaka. Och om nuvarande ungdomsgeneration röstar som skett fjolårets skolval så blir det bara omkring 40 % osäkra vänsterröster i framtiden. Det vet naturligtvis S-partiet och därför använder man desperat metoden att smutskasta sin främsta konkurrent, dvs SD. Vid söndagens partiledardebatt i SVT fortsatte hon på utfrysningen väg varvid de fyras gäng bemötte Åkesson med brutala hånflin i stället för en rimligt anständig neutral debattstil.
Hennes ord i den debattartikel jag nyss nämnts innebär en grov överdrift vad gäller all sans och måtta. Så här skriver hon:
”Det är någonting fundamentalt som står på spel de kommande åren. Vårt lands själ. Vilka vi är här hemma, och i omvärldens ögon. Det Sverige som vi älskar och är stolta över. Där demokrati och tillit frodas. Och där människor möts för att samtala, debattera och utveckla vårt gemensamma samhälle.”
Uppenbarligen menar hon att S-partiet representerar det goda gemensamma samhällets själ och att socialdemokratin ständigt agerar propert. Hennes grova smutskastning av SD för att försöka vinna väljare är helt enkelt oanständig. Vad hennes parti vill politiskt sett mörkas, medan mängden ostyrkta invektiv slungas mot SD, regeringen och TIDÖ-avtalet. Anderson agerar således inte som en politisk tänkare, utan som en brutal politisk hantlangare. Statsminister Kristersson yttrande tevedebatten bekräftar i stort min åsikt om Andersson, om än på det balanserade vis som tillkommer en statsman.
Det är alltså Andersson själv som hotar svensk demokrati och det öppna samtalet. Hon respekterar inte rösterna från 20% av väljarkåren. Hennes bild av Sverige är så förvrängd att den enbart kan förklaras av missmod och desperation. Att svensk socialdemokratin är körd är därför min tro och åtminstone min förhoppning.
Torsten Sandström
