Jag funderar nu över välfärdens baksida. Att social service och vissa former av bidrag är nödvändiga i industrisamhället tar jag för givet. Men nackdelen är att offentliga gåvor lockar till överdrifter. Frågan är vilka bidrag som är värst?
Beloppsmässigt är antagligen slöseri inom vårdens administration samt a-kasseersättning till människor som faktiskt kan jobba – men inte vill – de utgifter som belastar samhället hårdast. Men konkurrensen är stenhård. Enbart de gåvor – som inte sällan försnillas till u-länder och deras herrar – är gigantiska, omkring 25 miljarder per år hanteras av Sida och lika mycket av andra statsorgan.
Att bestämma vilka enskilda kostnader som sticker mest i mina ögon är lika svårt. Alltså vilka som är mest omoraliska sett från skattebetalarnas perspektiv. Låt mig bara peka ut två,.Årliga sk sk Alma-pris till en barnboksförfattre på 5 miljoner och ett så kallat nobelpris till en forskare i nationalekonomi är hänsynslöst fräcka beslut. Omkring 10 miljoner i kulturpengar vräks alltså bara ut till kanske två personer årligen – dessutom ofta mottagare av utländsk nationalitet. Tänk så mycket fint som kunde arrangeras för detta belopp. Eller som – del av andra besparingar – en skattesänkning. Många bäckar små brukar ge en hel å brukar det ju annars heta.
Välfärden tycks alltså per automatik leda till missbruk. Politiker som hanterar skattepengar lockas till slöseri. Förr kallade sossepolitiker detta för stöld från folket. Nu står de först i kön för att kräva liknande onödiga utgifter.
Det är hög tid för att återvända till sparsamhetens dygd. Men politiker vill inte spara. De vill ge bidrag som gör att de återväljs. Problemets grund är alltså den svenska politiska klassens behov. Om detta talar varken medier eller statsvetare. Det är de facto själva en del av dagens politiska system…
Torsten Sandström
