Just nu dras den återkommande säsongen igång om krisen rörande semestervikarier inom svensk vård. Vi har lärt oss att ställa klockan efter ett semesterproblem som kunna undvikas genom annorlunda administrativa (och arbetsrättsliga) regler som för länge sedan bort genomföras rörande uttaget av semester inom vården. I Finland tycks det inte vara ett stort problem. Och varför klarar privata svenska företag detta någotsånär – och inte svensk vård?
I nutid är dessutom medierna fulla med rapporter om långa köer inom exv cancervården och väntan på operationer där.
Likaså har det nyss dragits igång ett mediala intresse för att tandvården gå på knäna. Barn får inte besökstider och vuxna hänvisas – av regionerna – till privata tandläkare.
Men ingen försöker finna förklaringen till eländet. Det finns nämligen en gemensam nämnare för problemen: Sveriges 21 regioner/landsting som var för sig utför samma jobb. Pengar saknas inte vilket bilden ovan antyder. Vi kan se det genom att utav omkring totalt 300.000 anställda så dominerar den stora grupp som utför administrativt arbete av olika slag. För att inte öppet tala om detta har gruppen byråkrater fördelats på en lång rad undergrupper, i stil med ledningsarbete, handläggare, administratörer mfl. Sammanlagt till en mängd som antagligen överstiger antalet sjuksköterskor (överst i bilden), dvs omkring 70.000. Sedan 2010 har mängden administratörer vuxit med omkring 36 procent, se https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/. Kontentan är en stenhård tro på att byråkrati ska hjälpa 21 olika regioner. Men så är ju inte fallet.
Alla inser att en mer centraliserad sjukvård i Sverige, dvs en bantning av regionerna till kanske tre, kan innebära en rejäl besparing inom byråkratin och ett koncentrerat administrativt arbete. Här finns således en stor potential för fler tjänster inom själva vården. Detta enbart genom att använda regionernas pengar mer effektivt. Ändå ropar alla chefer inom regionerna efter nya pengar från staten.
Verkligheten är ju inte klok. Men det är Sverige i nötskal. Inom den politiska klassen håller man varandra under armarna.
En bra regering borde inse problemet och därför genast inleda en översyn av regionernas organisation! Ebba Busch har lovat detta i valrörelsen, vad nu det var värt…
Torsten Sandström
