Det är klart att svensk ambassadpersonal i Khartoum bör ges hjälp att fly från krigets Sudan. Borde inte detta bäst ske i på-platsen-regi eller externt i samverkan mellan några EU-stater eller England? Svenska militära operationer i Sudan är vanskliga med tanke på vårt otränade manskap.
Att praktiskt oerfarna svenska militärer ska ge sig iväg på ett eget räddningsuppdrag i mörkaste Afrika förefaller mig som att skicka Åsa Nisse ut på ett farlig uppdrag. Han hade åtminstone Klabbarparn som medhjälpare. Det som är kvar av det en gång i tiden breda försvaret ger jag inte mycket för.
Det talas om att 150 svenskar i Khartoum är i behov av räddning. Är det verkligen svenska statens uppgift att ta hand om alla människor som själva valt att bo i en farlig sudanesisk miljö? En snäv krets diplomater med familjer – det kan väl inte röra sig om mer än tio som avlönas av staten – bör förstås svenska riket visa omsorg om i samverkan med andra ambassader i Sudans huvudstad. Men alla andra privata risktagare – med eller utan medborgarskap i Sverige – bör enligt min mening vända sig till sina egna uppdragsgivare och ropa på hjälp.
Jag menar att regeringen dessutom tar en stor politisk risk. Om uppdraget i Khartoum misslyckas kommer en redan skadskjuten svensk regering att kritiseras hårt. Om svenska soldater tvingas – eller lockas – offra sina liv för en räddningsinsats i ett land där svenska staten inte alls bör hålla till kommer Kristerssons regering att framstå som regissören av en dålig Åsa-Nisse film.
Det vi ser är den moraliska stormaktens dilemma. Svenska diplomater flödar runtom i världen. Scenariot är en följd av vänsterliberal globalism, där grundtanken är att att gränser är till för att överskridas och svenska staten därför måste finnas överallt. Jag menar däremot att svenska politiker måste inrikta sig på det som är dem närmast, dvs det som sker här. Och här finns minsann många problem att lösa. Okej, vi måste principfast vända oss mot förtryckare och kränkande ideologier. Men det ska främst ske från hemlandets horisont. Att åka till Afrika för att reda ut problem där måste vara den yttersta undantagslösningen, som normalt bör undvikas. Det hade till och med Åsa-Nisse hållit med om.
Torsten Sandström
