DN är en riktig blaska. Men använder stora ord om sina insatser. Det vis ser är journalistik i kvällstidningsklass, alltså låg nivå, med inriktning mot trivialiteter, vilka framställs som sensationer eller livsviktiga. Hela tiden garneras rapporteringen med det politisk korrekta och det som rör individers intresse för navelskådning. Denna rubrik från idag är således bara ett smakprov:

Elias insåg att han var narcissist: ”Sa till min flickvän att jag är livsfarlig för henne”

Ordet narcissist används som om det var vetenskapligt exakt. I verkligheten bara flum för en egoistisk läggning, som många av oss har periodvis i livet. Användningen påminner om nutidens alla lösa bokstavsdiagnoser, ADHD osv. Människans psyke går det att skriva spaltkilometer om, utan att nå det som brukar kallas faktanivå.

Dessutom ser vi förstås pk-mixen i rubriken. Märk att det är en man som beskrivs – inte Greta T, som är mer känd och möjligtvis lika självcentrerad. Och så den stackars flickvännen. Kvinnans kön tillhör ju samtidens berättelse om lidande om man ska tro svenska politiker och medier. Alltså förlorarens kön, trots dagliga ”Me too”-insatser.

Vi kan med andra ord genom DN läsa dagens predikan om individualitet och kön. Allt kokat samman med nutidens umamikrydda, dvs åsiktstjournalistik. En flummigt insmickrande ton.

Förr hade vi nyhetstidningar med faktaredovisning tydligt skild från djupa analyser. I och med presskrisen och mediesamhällets framväxt har detta ideal blivit alltför dyrt. Därför tävlar medierna idag med känsloreportage på förskolenivå. Det blir som sagt billigt – i ordet alla bemärkelser.

Detta sker med personal – en yrkeskår – som anser sig ha synnerligen hög kompetens och status. Visst finns ett fåtal skickliga journalister. Men kåren sedd som helhet har låg analytisk skicklighet om man mäter med den måttstock som begreppet ”den tredje statsmakten” anvisar. Idag liknar journalistens yrke mer siarens, gyttjebrottarens eller svärdsslukarens, dvs den rollbesättning man möter på en cirkus. Det rör sig ju om underhållning och endast i liten mån om samhällsanalys, frånsett kanske clownen. Till detta kommer cirkusdirektörens storslagna presentation, som förvandlar tveksamma sanningar till renodlad propaganda för den cirkus verksamhet han bedriver: ”Får jag be om största möjliga tystnad, i morgon dödlig klimatkris”

Torsten Sandström