Omänsklig byråkrati. Stämning av Kafka. Wikimedia

Idag läser jag i SvD följande:

Rikspolischefen bryter tystnad: ”Saknar Mats”

Vad är det som händer inom svensk polisledning?! Först en jävsaffär där en hög chef befordrat sin fleråriga partner. En annan hög chef misstänks ha gjort något liknande. I stället för att se till att brottsutredningen speedas på så fixar polischefen Tornberg en intern utredning som leds av en av honom betrodd jurist. Dennes snabba resultat slås upp på teve i media med dunder och brak – jäv! – och inte ett ord om den person som lockat den misstänkte i fördärvet via flera jävsbeslut. Den misstänkte tar sitt liv.

Därefter blåser vinden rakt genom polishuset i Stockholm. Medierna tvärvänder som väntat och tycker nu synd om den döde. Polisen fackföreningar backar upp den avlidne. Arbetsmilöjöverket startar en utredning om det som hänt inom polisens högsta ledning, med inriktning på om arbetsmiljöbrott kan misstänkas genom polisens hantering av juristens utredning. En annan hög polis med ansvar för personalen säger att man visst gjort mycket för att ge stöd åt den döde medan han var i livet – så det så! Och idag säger alltså en pressad polischef att han saknar den chef vars framfart han inte stoppat för länge sedan. Det vi ser är en blandning av tragedi, lundaspex och sagostund på dagis.

Jag har i tidigare bloggar försökt peka ut svagheter i polisens högsta ledning. I dagens ledare i SvD pekar Mattias Svensson på en aspekt som jag snuddat vid: en påtagligt byråkratisering av polisens ledning. Svensson talar om ett scenario som påminner om Kafka. Han pekar på en text av den moderata riksdagsledamoten och tidigare polisen Fredrik Kärrholm (i Smedjan 28/2). Kärrhom menar att polisens växande budget har använts till ”en kader av högavlönade strateger, analytiker, verksamhetsutvecklare”, samt till ”chefsstöd, hr-specialister, kommunika­törer, projektledare, kanslihandläggare och samordnare”. Såpoperan inom polisen ledning får på så vis en förklaring som kompletterar de många fel som begåtts av politruker i den högsta toppen.

Svenska politikers fallenhet för storskalig byråkrati tycks alltså vara en viktig förklaring till eländet inom polisorganisationen. Att inte justitieministern redan vid skandalens uppdagande sparkat Tornberg får också sin förklaring. Det talas just nu om att politiker ska ha armlängds avstånd till kulturbyråkrater. Pust, säger jag! Det verkar vara samma tänk som länge låtit inkompetenta chefer husera inom polisens ledning. Det är upprörande att svenska politiker inte ständigt funderar över den svenska byråkratins allvarliga tillkortakommanden. Redan långt före Parkinson´s gisslande av byråkratins framväxt har det varnats för tjänstemannakåren enorma tillväxt som ett hot mot skattebetalarna och en väl fungerade förvaltning.

Jag förväntar mig att en moderatledd svensk regering snarast startar ett korståg. Börja med att sparka Tornberg!

Torsten Sandström