Dagen efter publiceringen av den interna polisutredningen om misstankar om jäv för polischefen Mats Löfving slår landets feminister till. Man publicerar ord från den person, Linda Staaf, som i många år haft en kärleksrelation med Löfving , alltså det förhållande som föranlett misstankarna om jäv.
Så här lyder SvD:s feta rubrik:
Jag har prövats på ett omänskligt sätt
Och DN låter Staaf påstå:
En form av upprättelse för mig
Detta menar således den person som gynnats genom fyra-fem beslut från sin chef och haft nytta av dem. Polismyndighetens vinklade utredning tar tyvärr inte sikte på Staafs medansvar. Hon har förvisso intagit en underordnad position till en början. Men njutit frukterna av sin relation med chefen. På så vis uppkommer frågan om Staaf åtminstone har ett moraliskt ansvar för den jävssituation som uppkommer.
Det är tydligt att varken Staaf eller hennes mediala uppbackare menar att hon bär minsta ansvar. Staaf påstår till och med att hon fått upprättelse. På ett moraliskt plan måste hon som gynnad under lång tid visat påtaglig försumlighet i rollen som ganska hög anställd inom den svenska rättsapparaten. Men nu framställs hon som en vinnare. Hon som jobbat med att förhindra brott har själv på nära håll sett hur en närstående man hjälp henne framåt på ett uppenbart jävsartat vis.
Min text vänder sig inte mot Staaf. Hon får tycka vad hon vill. Så nu lämnar jag hennes situation.
I dagens blogg vill jag gissla mediernas enögda feminister. Dessa personliga åsiktsmånglare som var dag tanklöst för fram statsfeminismens budskap. Trots att man definitivt inte menar det så blir följden att kvinnor måste anses som ansvarslösa våp. På ett bredare samhällsplan gäller detsamma kvinnor som säljer sex mot pengar. Och på ett snävare privat plan även kvinnor som stillatigande inom kulturlivet ser till att favoriseras av män på ett vis som blev gnistan till svenska #Me too. Denna korruptionsliknande aspekt är synnerligen intressant, menar jag. Men det är tabu att tala om den.
Torsten Sandström
altion
