Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Sverige lider som bekant under en tung byråkrati. Den gör att offentliga beslut försenas. Att skattepengar förstörs. Att nya byråkrater ständigt anställs under de gamlas ledning. Och att vi alla – via medierna -ständigt tvingas höra dumma pekpinnar. Massor av elände med andra ord.
Häromdagen rapporterade SR om en långsamt återgång från covid. Påpassligt intervjuades en tjänsteman från Gotlands kommun av kvinnligt kön. Hon bar titeln ”Folkhälsostrateg”. Alltså den nya tidens spåkvinna eller medicinska orakel.
Hon verkade bekymrad. Det intressanta var det hon sade om livet efter covid:
Vi måste öva på att träffa andra människor igen.
För byråkrater är således inget så enkelt att ännu en pekpinne kan undvaras.
Anna Dahlberg på Expressen har nyligen skrivit en läsvärd text med den sköna rubriken: ”Så här vänder man en skitskola”. Hon berättar om två erfarna skolledare som tog på sig uppdraget att reformera en grundskola i Botkyrka som staten tvingats stänga ned på grund allvarliga störningar från elevers sida. Texten borde läsas av alla som jobbar inom den svenska skolan, framför allt de som är rektorer, sitter i skolnämnder och förstås högre upp på Skolverket. Det som sägs går nämligen rakt emot den svenska kravlöshetens evangelium. Vänsterns heliga dröm.
Det som hände i Botkyrka med två kloka nya rektorer vid rodret var ändå egentligen inget märkvärdigt. De använde bara det bondförnuft som brukats i vårt land under decennier innan 1960-talets vänsterpedagoger tog över med hela havet stormar som följd.
Vänsterns nya pedagogik satte individen i centrum och barnets vilja blev närmast lag. Betyg ansågs som repressiva verktyg. Och krav på ordning likaså. Konflikter måste lösas på barnens villkor – inte genom tydliga pekpinnar från lärarna.
De två rättframma rektorerna i Botkyrka återvände helt enkelt till tidigare pedagogiska erfarenheter. De vände på vänsterns drömliknande ideal och satsade på krav och ordning. Erfarna pedagoger vet nämligen att inlärning måste baseras på kollektiv erfarenhet och samverkan ovanifrån – inte på Jean-Jaques Rousseau´s poetiska ideal om den fria individens uppfostran. Rousseaus drömmar krossade för övrigt genom franska revolutionens terror. Skolan är en plats för träning, som måste utföras under tydliga krav från lärarnas sida. Bristen på ordning, hela havet stormar, tilläts alltså rasera all skolning i Botkyrka, innan en reformagenda sattes på plats.
Den som följer mina bloggar ser att jag ständigt kritiserar pedagoger och psykologer som driver vänsterns syn på livet och skolan som en frihetsoas. Jag förespråkar givetvis inte det gamla auktoritära samhälls- och utbildningssystemet med hån och slag, utan vill enbart återinföra tydliga krav inom politiken och effektiv ordning som bas för inhämtning av kunskaper.
Ett särskilt ont öga har jag till dem som förespråkar så kallat ”lågaffektivt bemötande”, alltså en teori som baseras på att läraren inte tydligt ska visa sitt missnöje med en elev som agerar i strid med skolans regler (om nu normer gällande ordning öht finns där). Detta mjukisideal sammanfattar enligt min men mening vänsterns sjuka skolpolitik. Ty i svaga lärares händer – och utan samverkan med krav och ordning – tenderar metoden att eskalera svårigheterna att skapa en god miljö för studier. Det är ju naturligt att lärarnas irritation och ilska måste variera med graden av störning en elev orsakar. Få lärare startar för övrigt med hög affekt, men ibland måste man förstås ryta till. Samma mesiga attityd från lärarens sidan uppfattas givetvis av en stökig elev som att hans eller hennes beteende inte var så farligt.
Läs gärna mer om detta problem i Anna Dahlbergs goda artikel!
