Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Ibland måste jag nypa mig i skinnet för att känna efter om jag verkligen är vaken och läser vad som står i tidningen framför mig. Senast idag vid läsning av Sydsvenskans nätversion.
Nästan högst upp syns ett tämligen långt reportage om en person från någon slags invandrarförening. Han heter Chris Makoundoul. Mannen är missnöjd över ett svenskt möjligt inträde i NATO. Därför har han ansökt hos polisen om att få bränna en koran utanför Turkiets ambassad i Stockholm. Inte för att han faktiskt tänkt bränna upp den, utan för att överlämna den som en hyllning till Erdogan, som lovat att hålla Sverige utanför NATO så länge eldning av koraner tillåts i vårt land.
Mannen är uppenbarligen snurrig. Förmodligen på grund av något slags märklig islamsk fredsälskan där heliga krig är en vanlig lösning. Men detta är inte min poäng nu. Orsaken till att jag nästan tappar andan – och i stället bloggar – är att Sydsvenskan tillåter en man som är lika förvriden i sinnet som Paludan att få stort uppslagna rubriker på tidningens hemsida (och nu tyvärr utan betalvägg!).
Men det finns förstås en förklaring. Så långt kan vänstern och Sydsvenskans NATO-hat alltså gå..
Min kritik av socialdemokratin på denna blogg är som bekant intensiv. Det som en gång i tiden var en levande rörelse har nu förvandlats till privategoismens betong. Skeendena i Botkyrka, där kommunstyrelsens ordförande Ebba Östlin (S) röstats bort på ett internt partimöte i Botkyrka är ett tecken på partiets förstelning – ett fenomen som blivit allt tydligare sedan Olof Palmes tid.
Bakom kuppen står ABF Botkyrka/ Salem, som väckt frågan om bristande förtroendet för Östlin. 179 röster avlades, och med snäv marginal, 91–88, förlorade hon. Aftonbladet (30/1) hävdar att så många som ett 50-tal nya medlemmar varit på plats under omröstningen, dvs personer som ABF Botkyrka/Salem ska ha rekryterat till S-partiet enkom i detta syfte.
Någon säger kanske att det hela bara rör ”en intern S-angelägenhet”. Men så är det ju inte alls! Botkyrka kommun har en befolkning på omkring 100.000. Det är deras politiska vardag som ledarfrågan rör, inte bara de ynka 179 sossar som samlats ihop för exekutionen av Östlin.
Vi ser alltså hur S-partiet envisas med att se sin så kallade ”arbetarkommuner” som företeelser vilka står över en diskussion genom de vid allmänna val utsedda ledamöternas syn på vem som ska leda en stor svensk kommun. Bara själva ordet ”arbetarkommun” ger mig rysningar. Det för tanken till Lenins sovjetiska organisationer under hans – av Tyska riket finansierade – kuppartade revolution 1917, mitt under brinnande världskrig. Demokratiskt valda politiker störtades av en klick skurkar, liknande den i Botkyrka.
I Botkyrka har alltså ett litet anhang av skumma sossar – missnöjda över Östlins hårda nypor mot ABF och kriminella – slagit till vid ett möte inom denna svenska form av råd (sovjeter). Och sossepartiets toppar – dvs högsta sovjet – har hittills stillatigande låtit rena skurkar göra uppror, i en fråga som i grund och botten inte rör S-partiet, utan de nästan 100.000 tusen som bor i Botkyrka.
Jag har i åtskilliga bloggar redan sagt att S-partiet gjort sitt i svensk politik. Men partiet vägrar att släppa taget och tacka för sig, medan folk ännu minns det goda som uträttats fram till mer än ett halvsekel tillbaka i tiden. I stället har partiet utvecklats till ett band av rövare som för sin försörjning med näbbar och klor kämpar för makt över Sverige till nästan varje pris. Maktfullkomlighet modell S är det vi ser i fallet Botkyrka.
På så vis blir tragedin i Botkyrka en demokratisk läxa för Sverige. Sossarna måste snarast döpa om sina ”arbetarkommuner” till lokala partiorgan. Och i demokratins namn välja en ny färdriktning. Sluta också tala om ett ”arbetarparti”. Mer träffande vore att prata om ett ”invandrar- och pensionärsparti” som leds av en politisk elit som minsann inte längre kan kallas arbetare. Flertalet S-ledare saknar egen erfarenhet av blåkläder och smuts under naglarna. Möjligtvis har man träffat fabriksarbetande äldre släktingar. Dagens ledargeneration inom sossarnas parti är blott och bart en politisk elit, som valt att försörja sig på politiskt beslutsfattande över andra.
Att nutidens svenska kriminella nätverk upptäckt framkomstmöjligheter inom S-partiets maktsfär i det utsatta Botkyrka är sannerligen ett tidens tecken. Så agerar maffior. Tyvärr. Men en nyttig läxa upplever vi trots allt.
