Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
I Sydsvenskan den 15/1 ser vi stor bild på en allvarlig man. Allt är upplagt för en deltagande journalistisk insats, som ömmar om personen ifråga. I samma riktning talar rubriken underförstått:
Limmade fast sig på landningsbana – nu ska han avtjäna sitt fängelsestraff
Upplägget är alltså inte en allvarlig kritik av en person som gör något allvarligt. I så fall kunde man säga det tydligt eller helst inte skriva om brottslingen ifråga. Men fallet ska upp på bordet. Ty tidningen menar att mannen ifråga handlat politiskt korrekt,
Dag efter dag bearbetar vänsterns journalister allmänheten med sina personliga politiska åsikter. Många i publiken går tyvärr på propagandan. Men minst lika många slutar att tro på medierna och sluter sina ögon och öron för dem. Medierna får alltså en position som inte alls varit tänkt.
Allt som den nya regeringen gör tycks vara fel – av medierapporteringen att döma. Okej att det finns anledning av kritisera punkter i Kristerssons politik, särskilt bidragshelvetet kring höga energikostnader (i stället för raka rör med sänkta skatter). Men TIDÖ-ambitionen är god och mycket annat som regeringen vill.
Just nu skriar västerns många journalister – inklusive pajasen Alex Schulman på DN – över att regeringen uppvaktar sin Turkiska motsvarighet i syfte att få NATO-anslutningen i hamn. I själva verket vill vänstern inte att Sverige ska vara med i NATO. Men det vågar man förstås inte säga av rädsla för folkets opinion. I stället kritiseras livfullt regeringens uttalande om demonstrationen häromdagen då en docka av Erdogan i Stockholm avrättats genom hängning. Regeringen har bara sagt att det är en smaklös demonstration. Men då går vännerna av de svenska kurdiska kommunisterna igång. Stolliga journalister påstår löjeväckande att det är odemokratiskt att kritisera en demonstration.
Det högst oklart varför det vore odemokratiskt. Att ministrar kritiserar ett domstolsavgörande är en sak. (Apropå det är SD:s Richard Jomshof inte minister utan folkvald med fri rätt att kritisera, såsom Annie Lööf i egen hög person också gjort en gång i tiden gjort.) Men att regeringen i allmänna ordalag säger sanningen om att avrätta en namngiven docka är förstås något helt annat – det rör inte om ett angrepp mot maktfördelningen i samhället, utan just kritik av en smaklös inrikespolitisk händelse.
Jag återkommer därför till konstaterandet att den svenska nationens största problem är en vänsterpolitiserad kår av journalister. De rapporterar inte fakta, utan för fram egna politiska åsikter stup i ett. En högervridning vore i och för sig lika illa. Men ganska få journalister är marknadsliberaler eller högerinriktade. Dessutom har de normalt respekt för mediernas roll som en tredje statsmakt. De försöker därför avhålla sig från att skriva i egen sak om verkliga skeenden i samhället. Men vänsterns journalister gör tyvärr motsatsen. Ty de menar att de har rätt i sin analys. De kan med andra ord inte ens skilja mellan fakta och åsikt.
Det är därför jag menar att den tredje statsmakten – de svenska medierna – är döende. Till och med en dödsprocess som stöds med statsbidrag! En märklig form av medialt harakiri.
