Anti-PK-bloggen

I Sydsvenskan idag intervjuas den före detta S-ministern Shekarabi med rötter i Iran. Han är, som man kan förvänta sig, inte nöjd med den nya regeringens politik i Iranfrågan. Den har varit alltför flat. Han säger: ”Det är en skandal”.

Visst ser vi en skräckregim i Iran. Men vi ser också ett hoppfullt uppror. Det är det iranska folkets sak att göra uppror mot den otäcka islamska regim som mullorna skapat. Såvitt jag förstår har den ny svenska regeringen uttryckt sin avsky. Och svenska medier också.

Frågan är vad det avlägsna Sverige mer kan göra? Sossarnas mångåriga metod har varit att locka invandrande revolutionärer till Sverige. Exempelvis finns cirka 100 000 kurder i Sverige och de ger som vi ser omkring oss vänstern ett stöd i allmänna val. Lika illa är att många gånger fler invandare har lockats till Sverige genom uttalanden om att vår nation kan erbjuda asyl eller Reinfeldts tal om att ”öppna våra hjärtan”. Även denna globalisering genom inflyttning har blivit ett sätt att fånga in nya väljargrupper, med statliga bidrag som sockerbitar.

Jag är inte mot invandring. Men den ska vara kontrollerad, kvoterad och helst bygga på nationens behov av arbetskraft inom vissa sektorer. Det är dessutom en fördel om invandringen är kulturstyrd – historiskt sett har inflyttning av kristna visat sig klart överlägsen jämfört med inslussningen av svagt utbildade islamska flyktingar. Det rör sig om förmågan till integration. Kvoterad invandring är alltså att föredra.

Däremot är jag en motståndare till vänsterns uppmaningar till fattiga och förtryckta att flytta hit. Vi har under åtta års tid med sossestyre sett hur det svenska samhället skälver genom en omfattande våldsvåg, som i huvudsak har sin rötter i en misslyckad integration under en storskalig invandring som just lockats fram.

Att det finns partitaktiska överväganden bakom invandring är tyvärr en sossespecialitet. Detta – i kombination med massiva bidrag – skapar nya väljargrupper för en vänster som annars har svårt att rekrytera väljare. Få medier talar om att i det senaste skolvalet uppnådde partierna S och V inte ens 25% av rösterna dvs (16 resp 8 % av ungdomarnas röster). TIDÖ-partierna samlade däremot omkring 60%! Det är främst mot den bakgrunden man måste se S-partiets och Shekarabis strävan att locka människor att flytta till Sverige…

Torsten Sandström

Vad sägs om gårdagens rubrik av Olle Lönneus i Sydsvenskan om Turkiets reaktion på demonstrationen i Stockholm mot Erdogan:

Hängda dockan visar att det inte är lönt att fjäska för Erdogan

I sann vänsteranda säger tidningens rubrik inget om det osmakliga att vilja hänga en politisk motståndare. Demonstranterna tar alltså ställning för de kurdiska revolutionärer som förmodas glädja sig åt hängningen.

Uppenbarligen har demonstrationen retat Erdogan. Men den nya regeringen har inte ”fjäskat” för denne diktator som Sydsvenskan och Lönneus påstår. Regeringen driver enbart angelägen svensk politik för att vinna ett NATO-medlemskap, som jag anar att Lönneus personligen, i sann vänsteranda, är emot. För den svenska nationen är NATO-medlemskapet däremot av högsta prioritet och demonstrationen därför oönskad. Att gå Turkiet till mötes är därför inte fjäsk så länge Sverige håller på sina egna principer, vilket skett.

Det vi ser är hur journalister tar över politiken i Sverige. Deras skepsis till NATO gör att de struntar i vad folkflertalet anser. Vi ser också de negativa konsekvenserna av att socialdemokratin gjort vårt land till parkeringsplats för revolutionärer, som betalar tillbaka gästfriheten genom att hurra över hängningen. Fy sjutton!

När ska vänstern lära sig? Svaret är tyvärr: aldrig.

Torsten Sandström