Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Snart inleds det som kallas ”Folk och försvar” på en skidort norrut.
Med anledning av Sveriges ansökan om inträde i NATO – och en begynnande svensk upprustning (efter en storskalig nedrustning) – menar jag att det är dags att byta namn på tillställningen. Jippot bör kallas:
”Folk med försvar”.
Okej, det är en liten reform som inte kommer att störa elitens skidsemestrande på andras bekostnad. Men ändringen är en viktig tidsmarkör.
Allo, allo – hemliga arméns tid är snart över…
Torsten Sandström
PS! Bloggaren har gjort lumpen och är alltså ingen vapenvägrare som sossarnas nyss avsuttne försvarsminister, dvs dalmasen som aldrig vill se en anslutning till NATO. Mannen är nu försvarsutskottets ordförande. Allo, allo, hemliga armén. DS
SvD, som kallar sig obunden konservativ, kör nu i sämsta veckotidningsstil en artikelserie med budskapet att även vuxna och åldriga personer sannerligen kan ha ADHD. Rader av övermogna män och kvinnor ställer upp och vittnar i tidningens bönemöte. Intressant är att man i en annons söker efter nya intervjuobjekt, så serien kommer nog att räcka minst ända fram till påska.
I annonsen – rubricerad ”Är du äldre med ADHD” – letar tidningen efter personer som känner sig ”annorlunda”. Hurdå annorlunda? Alla människor känner sig väl emellanåt som avvikare i något avseende! Bara frågan avslöjar det flummiga vi står inför.
Frågan tyder på att SvD:s journalist inte tänkt igenom problematiken tillräckligt. Eller att hon (Johanna Aggestam) inte vill tala om sanningen, nämligen att ADHD kanske inte är en riktig sjukdom, utan bara en diagnos som klåfingriga amerikanska läkare och psykologer bestämt för folk som ibland agerar som man själv – men inte andra – vill. Några blodprov eller medicinska tester av hjärnan finns nämligen inte för att vetenskapligt bevisa vad som krävs för ADHD. Detsamma gäller kanske vissa allvarliga själsliga symtom, men här talar personens förvirring, ångest och verklighetsfrånvaro sitt tydliga språk. ADHD tycks däremot kunna stämplas i pannan på vem som helst.
Redan idag har diagnosen ADHD ökat lavinartat. Och genom SvD och andras påhejningar kommer skaran av ADHD-personer förstås att vidgas än mer. En orolig människa – eller personens föräldrar – tycker ju normalt att det är skönt att få ett papper och medicin mot livets vedermödor. Samhällets kostnader för läkare, psykologer, speciallärare och inte minst piller är ansenliga. Och högre ska de bli om SvD lyckas i sin kampanj.
Märk ordet kampanj. Det SvD gör är en påtaglig del av den nya journalistiken. Den påminner om myndigheters information till folket. Tidningen avser nämligen att styra det läsande folket. Tidningen vill framman en väckelserörelse till förmån för ADHD. Det rör sig med andra ord om propaganda – som i detta fall bygger på föga vetenskaplig grund.
I min naiva ungdom trodde jag att medierna skulle analysera och kritisera faktiska händelser. Så är det inte längre. Nu talar tidningar, radio och teve myndigt till publiken. Och det man talar om – i detta fall ADHD – är kanske ingen annat än etikett på människor som ibland agerar annorlunda i situationer som är så allmängiltiga att det kan röra vem som helst.
Låt unga och gamla uppsöka sin vårdcentral och säga att han eller hon känner oro. Jag har inget emot att besöket leder till ett recept på lugnande piller. Men för detta behövs väl ingen särskild diagnos i bokstavskombinationens form. En tablett och några välmenande ord om att ta´t lugn eller att ta nya tag räcker väl bra? Det sker redan idag genom kloka lärares försorg, utan att man talar i tungor om bokstäver. Men inte genom ett visst kompani av psykiatriker och psykologer som bara flyter med strömmen från USA och vill förklara det tämligen normala som en särskild sjukdom.
På så vis kan man spara diagnoserna för allvarliga tecken på själsliga störningar. Och kanske få medierna att nöja sig med en diskussion om verkliga sjukdomar.
