Anti-PK-bloggen

I en intern process har C-partiet vaskat fram tre kandidater till posten som partiledare. Alla trogna följare till den avgående ledaren – några kritiska namn har uteslutits, bland annat damen på bilden ovan, Helena Lindahl. Så gör ett parti som inte förstår folkets beslut i ett allmänt val. Som inte vill förstå, rättare sagt.

Nu visar de sig att de alla tre efter granskning faller som käglorna i bowlinghallen. Den ena på grund av motstånd mot samkönade vigslar. Den andre på grund av två domar om misshandel. Och den tredje – Elisabeth Thand Ringqvist – har i åratal förstört andras pengar på synnerligen urusla affärer. Först som rådgivare till Maud Olofsson med exploderade förluster kring statsägda Vattenfall. Många miljarder av skattebetalarnas pengar brann helt enkelt upp. Och därefter har hon tvingats lämna företag för att hon inte klarat jobben – senast i det förlustomsusade bolaget Storskogen AB. Enbart ett vettlöst parti kan lansera en så misslyckad person partiledare.

Centern var redan före årets val illa ute. Nu har partiet riktigt hamnat i klistret. Man närmar sig 4%-gränsen. Så går det när ett förbund av bönder ska leka storstadsliberaler. Det går åt storskogen… Enligt min mening vore det bättre att återgå till partiets ursprung: landsbygdens folk. Här finns en väljarbas med väl samlade åsikter. Mycket finns att lära av SD, som har en liknande politisk nisch. Möjligtvis är riksdagsledamoten från Norrland, Helena Lindahl, en modig och bra kandidat. bra namn.änningen Helena

I bästa fall tvingas C att låt valberedningen börja om. Men att de lärt sig något är tveksamt. Centern kan mycket väl försvinna ur riksdagen.

Torsten Sandström

Några kanske minns Povel Ramels sång: ”För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren, och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah, strax bortom Potn Chitn Buh, i Indien.”

Sverige har i några årtionden plågat sin befolkning dels med ytterst kostsamma klimatrestriktioner, dels slagit sig för bröstet och menat att man är ett föredöme för världen. Sverige är alltså Ittma Hohah. Fakiren som plågar sig nästan till döds. Okej, det har gett resultat som syns i internationell statistik. På flera fronter är Sverige i fronten vad gäller kampen mot CO2. De e´la bra, som man säger i Götet. Kolla statistiken nedan i länken Electricity maps.

https://app.electricitymaps.com/faq

Det är ett danskt företag utvecklar och förvaltar appen Electricity Maps. Den rekommenderas av min klimatguru meteorologprofessorn Lennart Bengtsson, som har en sund skepsis mot dagens krisbudskap. Målet med appen är ”att hjälpa mänskligheten att nå ett hållbart samhälle genom att samla in och tillgängliggöra klimatpåverkan från våra dagliga val.” På grund av att Sverige nu befinner sig i en akut elkris har vi således för stunden ansträngt oss tillräckligt. Det går att pausa.

Det som oroar mig är att klimatspäkningen leds av en elit som tror sig veta bäst och dessutom ofta är så välbeställd att man enkelt klarar de besvär som vanligt folk drabbas av. På morgonekot SR P1 (15/12) predikade hör och häpna chefen för Svenskt näringsliv, direktör Jan-Olof Jacke, att Sverige ska vara ett föregångsland och ta på sig ”ledartröjan” vad gäller klimatomställning. Jag ryser när jag hör honom eller politiker som – med närmast religiös iver – vill ställa om miljö och produktion i landet utan annat stöd än FN:s och IPCC:s tämligen lösa analyser av uppvärmningens orsaker och effekter. För detta ska svenska folket tvingas till stora uppoffringar. Mina tankar går till medeltida flagellanter som lurades piska och gissla sig för trons skull.

Särskilt illa är det när chefer inom näringslivet löper amok och kräver att andra ska tvingas till asketism. Flera svenska direktörer vill nämligen nu rädda sina svagt underbyggda men extremt storskaliga investeringar i exv stålproduktion via vätgas. Alltså investeringsbeslut som till råga på allt tagits under socialdemokratins och miljöpartiets offertid (nedläggning) vad gäller kärnkraft. Mycket pekar på att de jättemängder av elektricitet som krävs för stål via vätgas kommer att saknas. Och ändå hör vi politiker och direktörer som talar om att Sverige måste gå före och ställa om. Vad ska elektriciteten komma ifrån och hur mycket ska folket tvingas betala? Inom affärsvärlden är således ett lägre tonläge angelägen. Det gäller att låta resultat- och balansräkningar tala i stället för lösa och dyrbara planer. Men dagens självgisslare är som förblindade. Det vi ser pekar mer på tro än på genuint vetande.

Det sägs att fakirer sällan lever ett lyckosamt liv – åtminstone inte i majoritetssamhällets ögon. Därför skadar det inte att Sverige gör som den nya regeringen rekommenderar vad gäller klimathetsen. Dvs en anpassning till nationens akuta el- och drivmedelsproblem. Alltså är regeringens budskap nödvändigt. Nämligen att politikerna måste sluta med att skryta om att Sverige som lilleput-land ska satsa på projekt som riskerar att vilseleda och skada befolkningen.

Torsten Sandström