Anti-PK-bloggen

Häromdagen ropade Åsa Beckman i DN:

Nu får ni sluta känslokorrigera kvinnor!

Budskapet riktar sig till hennes kulturkollegor som påstås ha angripit några av den egotrippades egna kvinnliga favoriter.

Den som följer kulturdebatten av idag har annars klart för sig att känslokorrigering är ett ideal inom journalistkåren ifall den riktar sig mot män. I reportage på rad krävs nämligen att män måste ta till sig mjukare så kallade kvinnliga värden.

Feministerna har nämligen svårt att se klart i sin indignation över motsatta könet. Å ena sidan anses könen som sociala konstruktioner som människan väljer allt efter smak. Å andra sidan anses män uppenbarligen vara en särskild biologisk art inom homo sapiens släkte. Alltså en vildare människoart som inte kan styra sin känslor utan tar till muskler och nävar.

För den senare biologiska tolkningen talar starka argument. Människan härstammar från djuren och har förstås – på ont och gott – genetiska drag som skiljer män och kvinnor åt. Det är därför enkelt att se hur mannen har sina rötter i jakt och vakt. Inte varje man, men många av oss. Medan kvinnor å andra sidan länge varit disponerade för omhändertagande och konsensus (fortfarande generellt sett). Att våra sociala relationer historiskt sett har påverkats av miljö och kultur är uppenbart. En form av civilisationsprocess med andra ord. Inget säger heller att rollerna man-kvinna måste vara biologiskt konstanta. Men fortfarande finns DNA-skillnader mellan könen som tar ut sin rätt.

Under feminismen är biologiska samtal om könen tabu. Då professor Germund Hesslow i Lund föreläst om relationen mellan biologi och kön har han anmälts till högre ort inom universitetet. Men om ordföranden för en kvinnoorganisation säger att ”män är djur” anses det som en sanning. Feminismen bygger nämligen inte på logik, utan på politik. Sociala förändringar mellan män och kvinnor i vardagen kan vara nödvändiga politiskt sett. Men tyvärr har kvinnorörelsen fått feminismen att framstå som vetenskap. Detta är djupt tragiskt.

Åsa Beckman tillhör en grupp feminister som flyter med vänsterströmmen. Några djupare tankar om biologi och kön är mer än vad hon orkar med. Hon har nog med att tala om sina egna reaktioner. Hennes krönikor i DN är därför helt egotrippade och flummiga.

Feminismen är ett känslosvall, inte en vetenskap utan ren politik.

Torsten Sandström

Idag är dags att avslöja en hemlighet för bloggens läsare. Jag är landsman med Messi. Detta genom att jag råkade födas av föräldrar som var utsända av Svenska tändsticksaktiebolaget till Argentina under brinnande världskrig.

Det är klart att jag känner en viss stolthet över Messis framfart i Qatar. Men frågan är om det finns så mycket annat att berömma Argentina för. Det skulle i så fall vara deras kultur avseende biffkött i stora mängder och finfina röda viner av druvan Cabernet sauvignon. Men i det politiskt korrekta Sverige ska köttätare snart spärras in och drinkare av rödvin genast förlora körkortet.

Argentinas politiska utveckling har fler rötter i en storskalig invandring från Italien under 1800-talet. Man kan kanske säga att dagens stora problem i södra Italien har en förstorad spegelbild i Argentinas politiska liv. En uppvisning i fascistisk och bananrepublikansk oreda. Storskalig korruption och breda löften som inte avses att infrias. En ekonomi där landets valuta i praktiken ersatts av dollarn. Och storstilade projekt avseende statlig upplåning som ständigt misslyckas, ifall meningen över huvud taget varit att krediterna ska betalas.

Om man vågar tala om lovande nationalkaraktärer så finns det alltså ett gammalt och stort underskott i nationen Argentina. Ett folk som lever i drömmarnas (och mardrömmarnas) värld. I stället för att bygga en god demokrati går politiken ut på löften som aldrig infrias. Därför har fotbollen i Argentina blivit ett opium för för folket av en helt annan dignitet än i andra länder – även om södra Europas nationer också visar tydliga tecken på att demokratiska brister döljs via fotbollsplanen. Alltså något att den antika romerska versionen av att skapa lugn genom bröd och skådespel.

Genom mediesamhället har dörren öppnats ytterligare för ett fastare grepp om folket. Därmed banas en väg bort från ett öppet politiskt samtal. Folket får Messi och Zlatan i stället för allsidig och kritisk information om samhället. Tyvärr.

Torsten Sandström