Anti-PK-bloggen

Jag kan förstå om författare och poeter romantiskt talar om ”våra svenska skogar”. Deras ord går ju inte att missförstå. De reser inga anspråk på att bestämma över skog och mark. Annat är det då politiker, medier, miljörörelser och miljötalibaner pratar om ”vår” skog och mark. Talet tar då inte bara sikte på av staten ägda skogar. Utan går ut på att alla ägare av berörda fastigheter inte vet sitt eget bästa utan verkar för att förstöra sina tillgångar i fast egendom. Orden vill således att föra tanken till baggböleriets och rövarbaronernas tid för länge sedan.

Genom att tala om ”vår” skog genomförs med andra ord en virtuell expropriation: skogen är i samhällets och inte den enskilde ägarens händer. Det är därför med glädje jag läser skogsägaren Karl Hedins befriande ord i Dagens industri den 13/12:

Sågverksmiljardären: ”Det är inte ’vår’ skog – det är min”

Hedin lägger ett fundamentalt faktum till rätta. Det är bara ägaren själv som kan peka på sin skog och säga att den är min.

Sanningen är faktiskt att expropriationen inte bara är virtuell eller tänkt. Genom en omfattande svensk miljölagstiftning har markägarnas makt över sin egendom kraftigt begränsats. Detta till råga på allt genom flummiga lagregler som ger myndigheter rätt att peka på annans mark samt bråka och kräva ut påföljder. Och mer av sådan reglering är i pipelinen ifall EU och svenska miljötalibaner får hållas.

Just nu tycks tanken från EU:s sida vara att svenska privatägda skogar ska användas som kolsänkor för hela unionens bästa. Därför förväntas ytterligare regler om inskränkningar i privata ägares rätt att nyttja sina skogar. Sverige måste med andra ord underkasta sig det federala EU:s storskaliga klimathushållning. Ändå är det fortfarande många som vägrat förstå och erkänna att EU utvecklats till en federal union, som getts rätt att bestämma över medlemsnationernas medborgare.

Den svenska regering som nyss bordlagt en riskfylld EU-kontroll av svenska kraftverksägares hushållning måste därför nu också förbereda sig på strid rörande rätten att bestämma över privat skogsmark i Sverige. Över huvud taget måste nationens miljötalibaner få raka besked om att lugna ned sig. Sverige kan inte vara ett föregångsland vad gäller självplågeri av de egna medborgarna. En återgång till Sörgården är ändå utesluten.

Torsten Sandström

Vicerektor Per Mickwitz på Lunds universitet, LU, sysslar med miljöforskning, sägs det. Han står bakom LU:s leverans av ett av nationens många beställningsprojekt som baseras på den heliga hållbarhetens dogm. Lunds universitet fattade beslut om detta för fjorton (14) dagar sedan, dvs den 1/12. Nu anklagar han i personaltidningen FLUM – förlåt – LUM den nya regeringen för att inte ha reagerat: ”på Lunds universitet är det verkstad, från regeringen är det tyst”. Alltså ännu ett exempel på hur en statlig tjänsteman politiserar i sin roll som myndighetsrepresentanter. Han skriar över den nya regeringen.

Dessutom är hans uttalande förstås korkat. En ny regering har sannerligen annat att göra – efter år av styre med Mickwitz politiska kompisar – än att reagera på ett beställningsjobb som LU levererar. Att han kräver att reaktion ska ske med vändande post – inom 14 dar – är ännu ett bevis på hur politiskt insnöad Mickwitz är.

I verkligheten är det nog precis tvärtom mot vad som hävdas från den skånska ankdammen: Inom regeringen är det verkstad, från ankdammen upprepas politiska beställningsjobb.

Torsten Sandström