Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Utklädda kvinnliga SVT-journalister har Me tooat färdig för detta år. Folket ser ändå på fotbolls VM.
———o———–
Nobelfesten är den svenska mediala finkulturens årliga höjdpunkt. Liksom i fotbollsstudion är det försnack, uppsnack, eftersnack och massor av skitsnack rörande pristagare och gäster. Den officiella förklaringen är att Sverige ska vara en kunskapsnation .
Men ingen säger sanningen. Det är prissummans storlek – dynamitkungens kvarlåtenskap – som får Stockholm att lysa. Om det bara rört sig om några tusenlappar – vem hade då brytt sig? Forskarna hade inte ens åkt till Sverige.
Nu har medierna förvandlat Nobels priser till ännu en tillställning som ska få deras eviga pristävlande att rulla – dag efter dag, månad efter månad osv. Medieföretagen planerar och journalisterna rapporterar med liv och lust.
Men ingen vågar säga att Sverige inte längre är någon riktig kunskapsnation. Visst finns det åtskilliga goda forskare. Men det finns tyvärr ännu fler som sysslar med PK-forskning. Och sedan Göran Persson lämnat grundutbildningen till kommunalpolitikernas händer krisar rekryteringen av nya forskare. Sosseregeringen tvingar Skolverket att fuska med PISA-statistiken så att det svenska resultat ska se godkänt ut. Studentmössor delas förstås ändå ut. Jämlikt ska det vara. Men tala inte om kunskapssamhälle! Tack!
På ledarsidan i DN 25/11 utropar Lisa Magnusson: Vem vill dejta en SD:are?
Bakom denna grova åsiktsjournalistik döljer sig något allvarligare. Till det yttre handlar texten om dejtingappars konsekvenser. Men innerst rör det ett mycket större problem. Ledaren är ett utflöde av vänsterns ambition att att rädda sin samhällsform – sin politiska maktställning – varför vilka angrepp som helst tycks kunna användas mot motståndarna till höger. Syftet är att stigmatisera dem. Det rör sig med andra ord om politisk polarisering.
Nu har det slumpat sig så att jag nyligen läst Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs välskrivna bok ”Finska vinterkriget” från 2017. Här berättas en grym och blodig historia. Den handlar om hur den röda vänstern gjort revolution mot en demokratiskt vald finsk högerregering (kallad vit), efter det ryska kejsardömets störtande 1917. Följden blev ett knappt halvårs finskt inbördeskrig 1918 där båda sidor gjorde sig skyldiga till vettlöst dödande.
Här kan man nämligen tala om de yttersta konsekvenserna av en politisk polarisering. Finlands röda menade – efter Lenins uppror i Ryssland – att man hade rätt att med våld bekämpa det man kallade klassfienden, dvs den folkvalda regimen, de vita. Den ena sidan övergrepp födde därefter svar från den andra med samma mynt.
Mitt intresse väcktes av ord som juristen Carl Lindhagen skrivit ned, dvs en person från yttersta svenska vänstern och en man som fraterniserat med Lenin. Han återger ett meningsutbyte med en röd revolutionär. Här är ett citat ur Berglunds och Sennertegs bok på plats:
Pacifisten Lindhagen undrade om denne [den röde] hade dödat någon människa och fick ett korthugget ja till svar. Rödgardisten medgav även att han hade dödat med sina egna händer.
”Är det icke fruktansvärt?” utbrast Lindhagen förfärat, men den andre var helt oberörd:
”Nej, det gör mig ingenting. Jag skulle med lugn kunna döda hur många människor som helst, om det gäller arbetarklassens befrielse”.
Vi får med andra ord en blixtbild av vad marxister faktiskt menar med klasskamp. Det påminner om dagens islamisters heliga krig. Fienden ses som ett djur. Till saken hör som sagt att de vitas soldater, demokratins försvarare, provocerats att agera lika djuriskt mot röda fångar.
Min avsikt är nu att tillspetsat belysa vådan av politisk polarisering. Det vill säga hur en beskrivning av motståndaren som en person som saknar människovärde bidrar till att försätta en nation i krisläge. Jag menar därför att Lisa Magnusson på DN:s ledarsida använt ett skamgrepp i den svenska vardagspolitiken. Men poängen är att hon inte är ensam. Hon använder socialdemokraternas synnerligen skadliga metod.
Som bekant har S-partiet länge organiserat en stigmatisering, som riktats mot SD och partiets väljare, dvs mot omkring en femtedel av den svenska väljarkåren. Under ett par decennier har S-partiet systematiskt framställt SD som en fara för nationen och hatiskt pekat ut partiets företrädare som fiender närmast utan människovärde. Mer än 70 år efter andra världskriget har således SD:s aktiviteter i nutiden hatiskt brunsmetats. Häxjakten har inte byggt på tydliga bevis om att SD:s partiprogram eller rörelsens ideologi är jämförbar med tysklands nazisters. Meningen har varit att framställa SD:s företrädare (och därmed dess väljare) som parias. Andemeningen är att det är något gott att göra sig politiskt kvitt sådana personer. I en tidigare krönika har jag visat att den liberala tidskriften The Economist uppfattat de svenska socialdemokratins agerande mot SD just på detta vis. https://bulletin.nu/the-economist-utdelar-en-kaftsmall-mot-etablissemangets-sd-strategi
Min avsikt med denna krönika är inte att jämföra svensk nutidspolitik med historiska skeenden i Finland eller Tyskland. Däremot menar jag att socialdemokratins mångåriga häxjakt på SD skapat en en klyfta mellan två läger i det svenska samhället, ett till vänster och ett till höger. Vänsterns avsikt har varit att skrämma den svenska väljarkåren att rösta mot de SD-parias som utmålats som farliga för samhället. Efter höstens regeringsskifte fortsätter denna stigmatisering med full kraft, något som medfört att partierna M och KD dragits in i häxjakten. Klyftan vidgas mellan två grupper av politiker som vardera representerar halva nationens väljarkår.
Detta är en vänsterpolitik som är ovärdig den svenska demokratin. Den skärper således polariseringen inom nationen. Härmed tar vänstern avstånd från den överordnade idén om folklig sammanhållning. Ingen vet vad nästa steg blir i häxjakten eller om de kastlösa kommer att slå tillbaka. För detta tillstånd ansvarar socialdemokratins ledning.
Alltså bär den svenska socialdemokratin ett ytterst tung ansvar för den splittring jag beskriver. Men skyldiga är även svenska medier som agerar springpojkar.
