The Economist är i nr 48 kritisk till EU:s framtid. Det rör inte bara kriget i Ukraina, som givetvis är en stor påfrestning för unionen. Till bilden hör att tidningen i grunden – liksom jag – är för en europeisk handelsorganisation. Men man ser stora faror vid horisonten. Den främsta är en misslyckad energipolitik. Här om något borde kommersens intressen ha lett till förutseende, dvs kärnkraft. Särskilt Tysklands dåraktiga energipolitik spiller ut över unionen genom höga priser på el och gas. Borde inte politiker och byråkrater i Bryssel ha varit mer förutseende? Man har i stället prioriterat en dåraktig klimatpolitik – baserad på tolkning av mantrat ”hållbarhet – i stället för att bevaka unionsmedlemmarnas behovs av fungerande elproduktion. Tillsammans i skamvrån står Sverige och Tyskland som avvecklat kärnkraft.
The Economist framhåller också EU:s problem med Bidens Inflation Reduction Act. Här släpps enorma pengar loss för inhemsk produktion i USA. Risken är redan synlig – exv har svenska Northvolt sagt att man vill expandera i USA. I detta läge visar ånyo Frankrikes Macron sitt vanliga kort om att favorisera handel inom Europa. Först då kan franska och andra sydeuropeiska företag konkurrera. Ett litet men viktigt steg mot planekonomi tas med andra ord. EU:s nationer halkar således efter i tävlan på den internationella marknaden.
EU:s övergripande problem är att stor makt ges åt ett alltmer federalt Bryssel. Detta medan mängden medlemsländer drar åt många skilda håll. Flera nationer som Ungern, Bulgarien, Rumänien, Cypern, Malta osv platsar inte i en demokratisk handelsorganisation. Utvidgning har skett – och sker – på tok alltför snabbt. Detta samtidigt som EU:s ledning inte gett Storbritannien en rimlig handshake för att lösligt vara kvar i ett bantat icke-federalt samarbete. Man har alltså missat möjligheten att bygga en handelsorganisation med en inre krets federalister och en yttre krets av nationer som bara vill samarbeta om handel, på vis som EEC gjorde en gång tiden.
Orsaken är att EU inte byggts av människor som är de slugaste och mest kritiska. I stället har storvulna politiska idealister och byråkrater tillåtits härja vilt under mottot ”ju större EU desto bättre”. Kvaliteten i skapandet av unionen har alltså blivit lidande. Därav de problem som The Economist pekar på.
Sällan läser man i Sverige kritiska inlägg av det slag jag presenterar. Kritik förefaller tabu. Det är i sig en del av EU-sjukan. Unionen tillbeds av stora skaror politisk troende med naiva föreställningar om hur ett fungerande samarbete sakta bör byggas underifrån. I stället är det hej och hå som gäller och massor av regler som flödar från Bryssel. Man låter alltså B-laget hantera EU och följaktligen flyger A-lagets politiker till Bryssel varje vecka för att påvisa oenighet.
Torsten Sandström
