Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Som bekant hör vi varje dag mediala skräckreportage om civilisationens undergång på grund av klimatets förändring. Hela västvärldens medier skriker om att vi endast har kort tid kvar om vi inte slutar med att släppa ut CO2. Det hetsas om detta från morgon till kväll i nästan alla medier.
I Klimatupplysningen.se den 24/11 följer Odd Gunnar Dalen upp de senaste tre decenniernas rop om nöd. Han kommer fram till att det skriats om ”sista chansen” redan för trettio år sedan. Du får förmodligen en sista chans konstaterar han därför nyktert.
Detta innebär att man för det första måste ifrågasätta sanningen i skräckens eviga projektioner. För det andra är det uppenbart att återkommande rop om hjälp normalt får en motsatt verkan: människor slår dövörat till. Detta är ju inte särskilt slugt om det är något allvar i budskapet om kris. Många känner säkert till sagan om pojken som ropade på vargen…
Låt oss i stället föra ett öppet samtal för och mot riskerna med klimatets uppvärmning. Det är ju den västerländska patentlösningen sedan 1700-talets upplysning. Att inte detta sker underhåller för det tredje min misstanke att FN och IPCC inte har rent mjöl i sin påse då man ständigt måste tjata om en kris som fortfarande har svaga och oklara konturer.
Det räcker inte med ändringar i Brottsbalken för att knäcka klanernas mördande i Sverige. Nya regler, nya fängelser och nya verktyg åt polisen är förvisso nödvändiga. Men därmed löses inte eländet. Det behövs en förändrad organisation av polisen – framför allt dess ledning. En som har insyn i poliskåren är Peter Springare, som jobbat 40 år inom polisen och som vågar tänkta fritt och kritiskt. I Bulletin den 26/11 skriver han om detta:
Men det finns mer att säga menar jag. För många år sedan valdes de högsta cheferna inom juristkårens karriär för polischefer. De skickligaste administratörerna och lagtillämparna avancerade i allmänhet, utan att alltför stor partipolitisk hänsyn togs. Men mordet på Olof Palme – och en katastrofal polisutredning – visar på att något allvarligt nytt inträffat. En maffia av socialdemokrater och medlöpare tog över utredning som gick helt över styr.
Polismyndigheten hade med andra ord helt tagits över av personer som sossarna trodde på. På ett generellt samhällsplan är innebörden att S-partiets syns på kriminalitet blivit förhärskande, dvs att brott främst begås av ekonomiska och sociala skäl, men att alla i grunden är lika goda människor. Därför är det synd om brottslingar. En annan följd av S-makt är att polisens fackförening fått större makt. Hög kompetens blir då inte längre avgörande för befordran utan anpasslighet, klättervilja och framför allt rätta politiska åsikter. Om äldre tiders chefer varit något fyrkantiga och bryska bossar har nutidens blivit S-partiets mjukisklättrare, som med ljus och lykta söker efter politiska signaler utifrån.
Detta i ett chefsarbete som till största delen regleras genom en mångfald av de lagar som kantar kriminaliteten. Detta i ett jobb som kräver tuffa tag och hårda besked. Numera har poliser på alla nivåer tvingats lära sig att ”respektera” brottslingarna. Naturligtvis ska de behandlas enligt lagens bestämmelser, men inte ständigt medialt strykas medhårs, som idag sker då poliser intervjuas i press, radio och teve. Det som behövs är alltså färre förstående ord och mer av vad lagen säger, dvs maktens bestämmelser och den respekt som lagen ger.
En av den svenska rättsstatens främsta problem är att politiken fått större betydelse än lagstiftningen och att offentliga chefer tillsätts av andra skäl än saklig förtjänst och skicklighet. Att dagens rikspolischef inte är jurist blir därför ett tecken på sossarnas dröm om att mer jämlikhet ska vara samhällets främsta drivkraft. Då går det som Springare skriver i Bulletin. Ett värnande av rättsstaten kräver bättre regler i Brottsbalken, men också att chefstillsättningar sker som Regeringsformen säger. Dessutom behövs ett tjänsteansvar som eldar på chefer att följa lagens bestämmelser och inte lyssna på politiker och fackföreningsbossars åsikter.
