Anti-PK-bloggen

Sveriges historia har åtminstone två mord på kungar som dött av goda politiska skäl. Karl XII och Gustav III. Alltså två majestäter som verkat för envälde och förtryck av det svenska folket.

Som före detta lundensare har jag särskild anledning att ogilla Karl XII, vars död skedde den 30 november 2018 – en hädangång som av högerkretsar i Lund firades som en dag för en hjälte att lämna jordelivet. I Lund uppstod under 1960-talets vänsterkravaller mot extremhögerns fackeltåg med rader av sympatisörer till den döde kungen. Spillror av dessa högermän finns idag inom SD och bakom webbtidningen Fria tider. Märkligt nog syns inga tecken på russofobi inom dessa kretsar, utan tvärtom förstående blickar mot Putin.

Efter att nyligen ha läst Magnus Västerbros synnerligen väl skrivna bok ” Tyrannens tid” (2021) har min ungdoms kritiska uppfattning om Karl XII fått en mer gedigen grund. Kung Karl var minsann ingen hjälte. Han var en inpiskad envåldshärskare som inte kunde ta råd av någon annan. I nästan två decennier levde han utanför Sveriges gränser enbart för att försöka vinna ett långt och hopplöst krig. Under denna tid plundrade han det svenska folket in på benen. Några hundra tusen svenskar miste livet och de överlevande beskattades närmast till döds. Bara för att Karl XII måstre segra i strid och inte ville sluta fred på andras villkor.

För svenska folket blev hans död en befrielse. Och inledningen till ett stapplande svenskt försök att bygga ”frihetstidens” parlamentarism. Det lyckades inte särskilt väl, men närde ändå en behövlig dröm om frihet från kungamakt. Spänningar mellan adel och kung blev följden. Mordet på Gustav III måste därför ses i perspektivet att han återinförde en ny form av envälde. Inte heller Gustavs dagar var så glansfulla som dikten påstår. Skenet bedrog. Misslyckade krig, döda soldater och annat elände.

Sverige har ingen anledning att sörja sina kungar. Svaret på frågan om dagens operettmonarki är något att ha är enligt min mening beroende av tänkbara alternativ, dvs presidenter från en klättrande politisk klass i stil med Urban Ahlin. Efter att under mer än femtio år ha varit republikan – detta efter att ha läst Vilhelm Mobergs bok (”Därför är jag republikan”, 1955) – anser jag trots allt fortfarande att republiken är den mest demokratiska lösningen på Sveriges behov.

Torsten Sandström

Varje dag kollar jag Klimatupplysningen.se. Varje dag presenterar KU argument mot de normer som anses offentligt sanna, dvs de skrianden över klimatets kris som välsignats av översteprästen FN. KU bidrar på så vis till att klimatsamtalet blir något mer öppet, dvs FN:s argument för kris (i medierna) möts av motargument från KU:s många kvalificerade medarbetare.

En som vanligtvis – och även häromdagen – är läsvärd är filosofiprofessorn Ingemar Nordin, som hävdar:

COP27: Det handlar om pengar, inte klimat

Jag skulle själv tillägga: det handlar inte bara om pengar, utan framför allt om politik.

Många inser att den enögda svenska klimatdiskussionen behöver motargument. Bara någon månad efter TIDÖ tycks det som en förändring till det bättre är på gång. Den politiskt korrekta förtrollningen genom vänsterns bönemöte kring klimatskräcken förefaller att vackla efter valförlusten. Idag säger en forskare från Chalmers i Göteborg (det sk Greta Thunberg universitetet) till och med att inblandning av skogsråvaror i drivmedel skapar större CO2 utsläpp än med bara olja i tanken, vilket förefaller helt sant (kolmolekyler i träd går ju inte att trolla bort).

Tänk om även de stora mediehusen satsar på mångfald och inte bara på enfald i klimatfrågan! Då kanske SVT:s Erika Bjerström måste omplaceras till programledare för Melodifestivalen. Hon är ju supervan att tala till folk inför lägerelden och där försöka förklara utsläpp av alla de slag. Snart kanske även SR:s bönemöten – Herregud vad sker med klimatet? – från den sk vetenskapsredaktionen läggs ned och ett halvdussin reportrar tvingas tala väl om kärnkraft. Tänk så många inställda flygresor och sparade CO2-utsläpp som skulle bli följden!

Torsten Sandström

Mina bekymmer om de svenska mediernas vänstervridning får ständigt nya bevis. Igår meddelade SvD att Nalin Pekgul – en gång i tiden S-kvinnornas ordförande – ska börja skriva för SvD:s kulturredaktion.

SvD – som kallar sig obunden konservativ – har länge varit ett organ för moderat borgerlig åsikter. Nu ska alltså Pekgul skriva för SvD. Det är inte klokt. Senast skrev hon en debattartikel med rubriken:

”Oskuldsingrepp” behövs – för kvinnornas skull”

Där pläderade hon för att den offentliga sjukvården måste hjälpa muslimska kvinnor med operationer som visar på oskuld inför ett äktenskap. Idén är ju inte klok. Dvs att offentliga medel ska brukas för att uppfylla en urgammal muslimsk mansdröm.

I Sverige talar många med mig för integration genom anpassning till svensk kultur. Pekgul gör exakt motsatsen. Är hon en person som bör förekomma i SvD:s spalter bara för att hon inte får gehör för sina eländiga könstankar i Aftonbladet?

Min teori om att medieägarna Schibstedt har överlämnat tidningens innehåll i vänsterjournalisternas händer får alltså vatten på sin kvarn. Schibstedt vet hur pengar ska tjänas in. Man känner till att det inte är kvalitetsjournalistik som ger klingande mynt. Men det gör sensationsjournalistik samt allt om film, teve, bilar, bostäder och psykolgiblajs! Pekguls saltomortaler lockar läsare, även om de gamla säger upp sina prenumerationer.

Hur långt ska SvD sjunka? Och vad säger ledarsidans politiska journalister om att skriva i en tidning som mer börjar lika ett vänsternäste? Det är dags för den politiska chefsredaktören att komma ut nu: varför kallas tidningen obunden moderat/obunden konservativ? Den moderata linjen måste väl ändå kunna synas med mikroskop utanför ledarsidan? Pekguls tanke om könsoperationer kolliderar med TIDÖ.

Mitt råd till läsekretsen är att lämna SvD och gå över till Bulletin, som åtminstone nästan alltid sjunger ut sina konservativa åsikter. Ibland överdrifter, förstås. Men oftast en bra träffbild.

Torsten Sandström