Anti-PK-bloggen

I Sverige talas det vitt och brett om forskningens frihet. Samtidigt har svenska politiker länge utvecklat regler som gör att forskare måste ansöka om tillstånd för att forska rörande sociala frågor med anknytning till enskilda individer. En statlig myndighet – en av tyvärr flera hundra i vårt land – ska nämligen genomföra en etikprövning av forskarens projekt. Alltså en moralisk granskning av studien!

Därför har det med lagens kraft byggts upp ett helt maskineri för att kontrollera och stoppa fri forskning. Den som bryter mot föreskrifterna riskerar åtal! Detta trots att straffrättsliga regler ändå finns ifall en forskare skulle göra ett övertramp som allvarligt kränker en enskild.

Även om det kanske finns en vänlig tanke bakom regelsystemet om etikprövning är det horribelt. Det innebär ett hinder mot just fria val av forskningsobjekt. Dessutom visar lagstiftningen en vansinnig tilltro till att administrativa metoder kan skapa ett bättre Sverige. Vad sägs om att en forskare i virologi av en etikprövningsmyndighet polisanmälts till åtal för att hon använt sig av faktiskt anonyma persondata i en studie om smittspridning? Eller att en pedagog – som i förskolan studerat barns språkliga kommunikation – råkat ut för samma byråkratiska övergrepp (meddelande om åtalsanmälan).

Det är ingen tvekan om att etikprövningslagens visar att Sverige är på väg bort från idealet om den enskildes frihet att forska om det han eller hon vill. Sverige har således blivit ett hemvist för byråkratsjälar. Kafka ryser i sin grav. Och en nation som ivrigt sysslar med dubbelmoral. Därför bör den nya svenska regeringen verka för ett slopande av etikprövningslagens! Bara själva stoppet blir ett tecken på ökad frihet inom forskningen.

Jag skriver detta med anledning av en läsvärd ledare i dagens SvD:

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-11-02/a/lagg-ner-etikprovningarna/1001/696879/32514697

Torsten Sandström

Läser i tidningen av Nyköpings kommun ska utreda om SD-företrädaren Rebecca Ädel spridit politisk propaganda i sin roll som lärare. Det är bra om luften rensas.

Enligt Stiftelsen Expo ska hon ha gjort detta. Nu är ju inte alls Expo något sanningsvittne utan en typisk vänsterorganisation. En sammanslutning – bland många politiska opinionsbildare – som svenska medier ständigt lanserar som hundra procent objektiva. Det trots att de flesta av dem spelar på vänsterns planhalva vad gäller exv klimat, u-landsbistånd och annan politisk propaganda.

Det hela väcker dock olustiga tankar om att en lärare som uttalar idéer som delas av SD utsätts för politisk granskning. Däremot sker – vad jag vet – ingen likande kontroll av rader av lärare med vänster- och kommunistsympatier. Min uppfattning är nämligen att antalet vänstersympatisörer inom lärarkåren är betydligt större än anhängarna till SD. Att Expo inte skriver om vänsterns lärare i katedern är ju klart som korvspad. Stiftelsen är ju till för att jaga krafter som Expo bestämt sig för att stämpla som rasistiska – med rätt eller orätt. En kommunistisk arab bekymrar sig däremot inte Expo om.

Vi ser en utveckling mot personkontroll, som den senaste fasen i vänstersveriges häxjakt på SD. Det är en skrämmande utveckling.

Torsten Sandström