Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Morgan Johansson (S) kräver Billström på svar om SD och utrikespolitiken
S-partiet fortsätter siklappjakt på SD, precis som partiet styrs av kriminella. Att så inte är fallet vet förstås sossarna. Men man tror att det fortfarande finns väljare att vinna – eller kanske snarare väljare som kan hindras lämna S – genom att fortsätta den mångåriga häxjakt som de vänsterliberala länge bedrivit. En häxjakt som liberala brittiska The Economist häromveckan dömt ut som odemokratisk och osaklig. Särskilt som S-partiet mycket länge haft ett intimt samarbete med Kommunistpartiet i Sveriges riksdag, en rörelse som bytt namn till V-partiet.
Den som mot denna bakgrund granskar Johansson krav ser direkt hur enögt han agerar. Bara för ett halvår sedan skrev S ett ”avtal” med kommunisten Kakabaveh. Och detta avtal rörde inget annat än just utrikespolitik. Och genom avtalet räddades tillkomsten av Magdalena Andersson regering. Tala om samarbete med kommunister inom utrikespolitiken!
Sossarna har utvecklats till ett parti utan andra principer än den egna makten över Sverige. Rädda vad som räddas kan är linje nummer två. Ett sådant politiskt part kan inte ha någon framtid i en svensk demokrati. Det är just det vi sett i höstens val. Vi skådar ett S-parti som passerats av den politiska utvecklingen. Det rör sig om en högsta grad självförvållad nedgång…
Socialdemokratins nya logga sedan den krossade tomaten spolats. Wikimedia.
T-banans linje 13 i Stockholm – den röda linjen – är motsatsernas spel. Från söder reser många invandrare norrut – dvs från förorternas områden med betydande inslag av utanförskap. I motsatt riktning, alltså söderut, färdas medborgarna från Lidingö och Östermalm in mot jobb i centrum. Det är fascinerande att iaktta skillnaderna mellan dessa två grupper av resenärer. Tydliga mönster finns givetvis beträffande hudfärg, förekomst av slöjor och tungomål. Det är inget ont i det.
Häromdagen (på väg från Huddinge sjukhus) äntrade jag linje 13:s station Masmo för färd norrut till ändstationen Ropsten. De resandes sammansättning speglade de sociala mönster jag nyss nämnt, givetvis plus inslag av ”vanliga svenskar”. Men denna dag rådde det kris. Två unga färgade tjejer omkring 14 år gamla råkade i bråk med två (för dem okända) något äldre killar från Afghanistan som stigit på och satt sig mitt emot. Oklart är vem som började rabaldret. Men ordet ”hora” uttalades många gånger. Ett långvarigt skrikande följde från dem alla, men mest från den aktivaste tjejen, som var påtaglig lättklädd, närmast i bikini-stil.
Männen reste sig flera gånger och utdelade (lätta) sparkar och hotfulla gester och ord. Grälet fick en synnerligen hög ljudvolym. Mängden resenärer i rusningen hem efter arbetsdagen såg rädda eller irriterade ut. Efter varandra försökte två modiga kvinnor tala om för de grälande att man önskade få lite lugn och att det vore bäst om tjejerna flyttade till lediga säten längre fram i vagnen. Först efter ett stegrat bråk tog flickorna reson under bittra ord om att det var killarna som började, vilket kanske var sant. Från de nya sätena sänktes ljudvolymen och bråket upphörde.
Något skamsen förhöll jag mig passiv från min position på första parkett. De två killarnas hotfulla attityd resulterade i att jag inte vågade, helt enkelt. De unga männen utstrålade nämligen kampvilja och strävan efter att ta plats. Kritik från en äldre man hade kanske fått konflikten att eskalera. Vad vet jag. Vid T-centralen lämnade de stridande vagnen.
Min upplevelse är bilden av en kulturkrock. Till stor del sammanhänger den med svenska samhällets oförmåga att genomföra en integration värd namnet. Till nationen har länge unga killar utan familjer lockats, dvs de ensamkommande som det skrivits spaltmeter om. Vilken typ av inlemmande har de fått i svenska kultur. Och många av de barn som följt med sina föräldrar till Sverige har inte heller fått lära sig det nya samhällets umgängesmönster. Vilsna mammor och papper från förorterna har kanske inte en aning om hur man bör agera visavi sina barn för att klara livet i vårt land. De sitter nämligen i sina getton och ser på parabolteve från hemländerna.
Okej att det även förr ibland varit stök på tunnelbanan med drogpåverkade. Men det jag berättar om är en följd av ett misstag som svenska politiker ansvarar för och borde ha undvikit. Man borde inte ha lockat hit invandrare (särskilt inte ensamkommande). Man borde ha satt stopp innan floden blivit bred. Man borde ha jobbat med språktvång, låglönejobb och bidragstak. Om föräldrar tidigt slussats in i svenskt kneg hade de sannolikt fått en något bättre grund för att styra upp sina barn så att det för svensk kultur främmande bråket på linje 13 inte inträffat.
Rader av sosseregeringar har använd utrikespolitiken för att vinna billiga inhemska politiska poäng. Man har skrutit vitt och brett om insatser jordklotet runt. Och exv satsat minst 40 miljoner på struntfrågan att se en svensk utrikesminister – Margot Wallström förstås – i FN:s säkerhetsråd. Det har kostat pengar.
Och Sveriges förnumstighet har retat nationer som vi ogillar, men inte har någon särskild anledning av ta strid med. Sveriges medlemskap i NATO blockeras som bekant på grund av att sosseregeringar gullat med allsköns kommunister från Kurdistan. Kakabaveh skrev till och med ett ”avtal” med sossarna för att rädda Magdalena Anderssons post som statsminister. UD har sedan Olof Palmes tid ständigt varit sossarnas dyrbara lekstuga.
Nu säger Tobias Billström, ny utrikesminister, att Sverige ska odla sina kontakter i ”närområdet”. Knappast ett genidrag, men jämfört med sossarnas hyllande av sin egen politik ett förnuftigt beslut. Bort med symbolfrågorna – ”feminismen”, ”globalismen och självgodheten – och in med kloka och viktiga nära relationer. Det är så självklart så man undrar vad sossarna egentligen tidigare sysslat med.
Svaret är som vanligt att spela en teater där S-partiet framstår som världens frälsare. Att på så vis bygga ett nätverk för kontroll av nationen. Alla listigt uträknade noder i nätverket går ut på suga till sig nationens väljare (inte att bygga lagoma utrikesrelationer). Om bygget medfört ett bättre Sverige har enbart varit en sekundär fråga. Det gäller kontroll av röster.
