Anti-PK-bloggen

SvD kallar sig som bekant ”obunden moderat”. Man förväntar sig alltså en allmän förståelse och uppslutning bakom TIDÖ. Men detta händer inte. Tidningens kår av journalister, som lever på statligt presstöd, känner ingen hemhörighet inom högern. De lever i vänsterns förlovade land. Och det innebär att all vänsterkritik mot TIDÖ presenteras tydligare än själva innehållet i överenskommelsen.

TIDÖs bas är som bekant kampen mot klansamhällets kriminalitet. Förvisso rapporterar SvD flitigt om skjutningar. Men vänsterns journalister vill förstås inte se verkligheten genom de egna röda dimmor som odlas av svenska medieanställda (med få men viktiga undantag). I söndagens kulturdel visar SvD:s kulturchef tydligt sin vilja att bortse från den hårda verkligheten bakom klanernas mördande. Söndagens kulturdel har på framsidan en idolbild av gangsterrapparens Ejnar, med anledning av 1-årsdagen av hans död.

Ejnar må vara diktare, vad vet jag, hans ord låter mest som en grammofonskiva som hakat upp sig. Men han är också en representant för den grova brottslighet som förnuftiga svenskar på högersidan och i mitten vill förgöra. Men för svenska journalister är normalt brottslingar personer som man ska tycka synd om, på grund av att deras verksamhet sammanhänger med en taskig social och ekonomisk bakgrund. Detta är orsaken till att journalister ogillar TIDÖ. Och det är också förklaringen till att en tidning som säger sig ha samhörighet med Moderaterna motarbetar TIDÖ.

Det är samtidigt skälet till att SvD går så långt att man i söndagens kulturdel hyllar en gangsterrappare. Tidningen hade förstås kunnat låta 1-årsdagen passera i tystnad. Men vänsterns journalister vet som vanligt bäst. Det var synd om Ejnar, menar man. Han hade inget val, utan hamnade i brottsligheten av yttre omständigheter. Ändå hade han förmågan att författa texter, låt vara att de präglas av någon form av störning, kanske beroende på talfel eller stamning av ord i kulsprutans takt.

Hursomhelst. Vi ser alltså hur SvD ger gangsterklanerna en förstående klapp på axeln.

Torsten Sandström

Vänsterns journalister har drabbats av chock efter höstens val och genom etableringen av en ny regering med ett digert program för reformer. Traumat syns på olika vis.

Det vanligaste är ett nervöst skällande på de fyra partier som nu ska samverka för ett bättre Sverige. I stort sett allt som planeras i TIDÖ utpekas som skadligt och som en färd bort från undersköna svenska principer. Tacka för att förändringen syns. Under åtta års tid har nationen styrts av regeringar som inte velat se verkligheten i vitögat utan bara skönmålat. Passivitetens politik har blivit följden. Tänk bara på Stefan Löfven, som efter nästan åtta år inte förstått något: ”vi såg det inte komma”. Mediernas propagandister skäller därför som bandhundar på alla de nödvändiga lösningar som presenteras i TIDÖ. De privata mediehusens journalister gläfser nervöst. Det gör också public service politiska kommisarier. Oftast genom att intervjua personer med stabil bakgrund inom sossarnas rörelse. Göran Greider har förmodligen eget övernattningsrum på SR.

Jag vet inte om du lagt märke till en annan och mer sublim vänstermetod som nu används. I åtta års tid har man inte sällan hört ord som ”vår regering” eller vår statsminister”. Något av en vänskapsrelation markeras alltså, ett av många knep att bygga politiska allianser via propaganda. Bara några dagar efter att den nya regeringens tillträtt är tonen plötsligt helt förändrad. Jag hör ständigt vänsterjournalister inom SR/SVT tala om den nya regeringen som ”dom”. Särskilt tydligt blir det då SR/SVT önskar framföra budskapet att Ulf Kristersson enbart är en marionett för SD. Och vad passar bättre för en vänsterjournalist än att kalla SD ”dom”, dvs en beteckningen för något äckligt som katten släpat in. På så vis kan medierna fortsätta med att bygga ett främlingsskap till det parti som vid valet samlat 1/5 av svenska folket. Alltså fortsätter vänsterns journalister med att förklara SD som parias. Att brittiska The Economist hånat denna metod struntar vänstern förstås i, se min blogg om detta. https://anti-pk-bloggen.se/2022/10/11/en-kaftsmall-mot-det-politiska-etablissemanget/

Traditionella etiska regler för journalister betonar saklighet och en tydlig gräns mellan rapportörens egna åsikter och fakta. Numera gäller inte sådant finlir. Nu råder de politiska bandhundarnas era. Vänsterns journalister skäller på ett vis som sovjetiska medier en gång i tiden gillat. I dåtidens Moskva kände sig dock många tvingade att sprida propaganda – annars kunde de drabbas av ondska. Men i nutidens Sverige skäller bandhundarna ev egen vilja i och med de tror sig sprida sanningens ord.

Torsten Sandström