Anti-PK-bloggen

En av många flabbare inom public service. Wikimedia.

I min bakgrund ljuder just nu (igår lördag) ett P1-inslag som leds av SR:s Annika Lantz. Ett evigt pladder och skratt, flabb och åter flabb. Allt med inriktning åt vänster. Detta tvingas jag och du således finansiera över skattsedeln. Visst vore det rimligare om varje svensk själv väljer ifall man önskar slänga pengar på sådan smörja?

Alla inser nog inte varför flams, flabb och andra idiotiska inslag är ett stående inslag i public service. Det är ju fråga om sockerbitar till människor som saknar intresse för viktigare ämnen. Genom att locka dem till SR/SVT är det meningen att några av dem även ska knäppa på publicservice för nyhetsinslag och politiska diskussioner. Det gäller med andra ord att via flugpapper locka folk att lyssna på vänsterns journalister och deras ständiga politiserande. Det är slugt, men otäckt.

Dessutom erbjuder underhållningsinslag enkla frikort från lagens krav på saklighet och oberoende. Det går ju alltid att kalla vänsterns angrepp som satir eller kulturkritik. Det ä just vad Flams i P1 går ut på.

Därför utsätts vi alla tvångsbetalare för den eviga flabbkultur som public service oblygt erbjuder. Cheferna där ser liknande programinslag som samlingar framför”lägerelden”. Alltså något som påminner om sovjetsamhällets pionjärorganisationers arbete för att främja kommunismens sak.

Just nu flamsar Lantz om SD som ett parti SR:s anställda gärna bespottar. Flertalet anställda inom SR och SVT sysslar med denna vänsterpropaganda. Fy sjutton!

Torsten Sandström

Mulla Bolund sprider skräck. Wikimedia.

Upprörda medier ylar just nu om att den nya regeringen slopat ett särskilt miljöministerium. En yrvaken chef på Karolinska institutet saknar en forskningsminister. Har ministeriernas namn verkligen någon betydelse för nationens faktiska politik?

Jag menar att det främst rör sig om symboler. Och inte sällan om missbruk av symboler. Den avgående regeringen hade förvisso såväl ministrar för båda politikområdena. Men innebar detta att politiken fördes särskilt skickligt eller med större förnuft? Mitt svar är nej. Tvärtom missbrukades etiketterna på ministrarnas uppgifter. Någon forskningsvänlig politik har sossar aldrig fört. Och de senaste åtta årens miljöpolitik har rentav varit skadlig för ett svenskt folk som vilseförts och skörtats upp av klicken miljötalibaner bakom Mulla Bolund.

Den före detta forskningsministern, Matilda Ernkrans, bar enbart namnet som en glänsande titel. Men hennes faktiska kompetens hade inget med vetenskap att göra. Hon har med nöd och näppe samlat i ihop poäng i kurser till en en grundläggande examen vid Örebro universitet (av alla högskolor!). Inte blev hennes beslut bättre för den sakens skull. Och hennes praktiska resultat i rollen som forskningens främjare har sannerligen inte avsatt några lysande spår, som landets universitet och högskolor hyllar.

Samma sak kan man säga om den avgångna miljöministern, Annika Strandhäll. Viken kompetens har hon haft för miljöns främjande? Jag undrar om hon ens har en aning om vad uppvärmning innebär för atmosfären (ett ord som tycks okänt för henne) ? Som sparkad socialminister – efter en kort tid i kylan – har hon enbart fått fylla en lucka efter Mp:s uttåg ur ministären. Att kalla henne miljöminister framstår ju som rena skämtet. Hon är ju en vanligt karriärist och lycksökare inom den politiska klassen.

Det avgörande är alltså inte namnet på ett ministerium. Det är bara en symbol. Det viktiga är personen som är chef över ett politikområde och dennes kompetens och förmåga. Här har Ulf Kristerssons regeringen ett tydligt försteg. Flertalet ministrar från Moderaterna har nämligen god utbildning! Dessutom kan ministerier med andra namn – med anknytning till utbildning, energi och näring – åstadkomma minst lika goda resultat.

Torsten Sandström