Anti-PK-bloggen

Ett uppenbart problem i svensk politik är begreppet ”liberal”. Det ger politiska partier möjlighet att samla sympatisörer som egentligen inte har något särskilt gemensamt, annat än just tanken på den personliga friheten att tänka och agera som man vill. I och för sig är frihet något stort. Men otydligheten visar att friheten för partierna L och C också blivit något ytterst dysfunktionellt. Vissa partimedlemmar kan tänka sig samarbete med SD och reglera invandringen till Sverige. Andra medlemmar kan varken tänka sig det ena eller det andra. Ändå finns idag en liberal bakom varje idé om att samhället ska backa upp enskildas egon.

Jag menar att detta bland annat är en följd av kortsynthet inom svenska liberala led. Historiskt har resultatet blivit liberalismens dekadens. Förr samlades liberala medborgare under nationen och det ekonomiskt bästa för flertalet medborgare. Här fanns inte plats för globalt frihetsbjäfs eller gullande med egotrippade och utflippade. Inte heller för djupa seanser om individens mest privata böjelser, dvs sådant som låg utanför medborgarens politiska relation till staten. Medborgerliga fri- och rättigheter var förvisso en given och central samlingspunkt. Men inte allsköns tyckanden om kärlek, kön, hälsa, existens, litteratur, konst, musik osv. De senare frågorna var kanske inte oviktiga, men de tillhörde ju privatlivet och låg utanför den medborgerliga nationalismen. Det var inte samhällets eller politikens uppgift att reglera så uppenbart privata fenomen.

I centrum stod däremot som sagt nationens och medborgarnas ekonomiska relationer. Därför blev förr frågor om privat äganderätt, fria företag, fria marknader, konkurrens, begränsad beskattning och liknande pekuniära frågor centrala uppgifter för politiker med en liberal inriktning mot nationens och medborgarnas bästa. Staten framstod då liksom idag som ett hot mot den enskildes frihet, varför armlängds avstånd till det offentliga förespråkades. En ”stark” stat blev ytterst ett skällsord.

Men det var då det. Nutidens liberalism är däremot en soppa av idéer där den enskildes alla privata böjelser ska bejakas. Förr ville Bertil Ohlin hålla hårt i nationens räkenskaper. Endast utgifter med nytta för medborgarna var att tänka på. Idag strör liberaler skattebetalarnas pengar över varje frihetstanke eller människa runt globen. I en närmast religiös iver tävlas det om vem som är godast. Frågan om vem som är förnuftigast är nämligen död.

Jag tror liberaler idag hade vunnit mycket på att försöka samlas kring medborgarskapet och vad som är bäst för nationens ekonomi, ordning och bestånd. Häri ligger en tydlig och primär nationell inriktning (som inte utesluter hänsyn till människor i nöd). Så tror jag, som nyss nämnts, flydda tiders svenska liberaler uppfattade politikens mål. Och det är även så jag ser liberalismens kärna idag. Och det svenska parti som kommer närmast dessa ideal idag är enligt min mening Moderaterna. Själv kallar jag mig marknadsliberal.

Jag tror att det parti som idag heter Liberalerna hade vunnit mycket på att forma en betydligt snävare frihetsinriktning. Ord från min mun om åtsnävning får säker många av dagens L-sympatisörer att rysa. Ty för åtskilliga människor i dagens Sverige har de privata frihetsfrågorna som sagt tagit över. Det är inte längre nationen och medborgarna som ska värnas och utvecklas ekonomiskt. Utan hela mänskligheten och alla individers existentiella ambitioner. En liberalism som saknar fokus på nationens och medborgarens ekonomi/rätt – och i stället vill samlas kring globalism och identitet – ger enligt min mening upphov till en enda stor frihetssörja. Alltså en politik som leder till att hela havet stormar. Här framtonar det politiska dilemma som regeringsbildaren Ulf Kristersson brottas med. Hur ska han få dessa egotrippade liberaler att rösta för nationens bästa? Det gäller ju att välja strategisk och inte bara flumma omkring i sämsta flower-power stil!

Slutligen några ord om Sverigedemokraterna, som givetvis inte ser sig som liberaler, utan tvärtom ofta använder negativa ord mot liberalism. Enligt min mening är det logiskt utifrån ett SD som har en inriktning mot en nationalism, som tyvärr kombineras med en diffus form av socialism av folkhemstyp. Genom det kollektiva idealet kommer enligt min mening medborgaren i skymundan i SD:s program Därför riskerar nationen – eller rättare sagt staten – att växa sig alltför stark, liksom under socialismen. För mig saknar denna ideologi alltså spärrar mot framväxten av ett auktoritärt och centralstyrt samhälle. Och ideologin riskerar att hota företagens och individernas frihet samt deras förmåga till konkurrens.

Torsten Sandström

Annie Lööf funderar just nu i svenska medier över sin framtid inom den politiska klassen. Enligt min mening har hon inte några större meriter att vifta med. En svensk politisk turbulens under åtta år bär hon ett uppenbart ansvar för. En häpnadsväckande hybris har fått henne att framställa sitt bondeförbund som en liberal magnet mitt i Sverige. I själva verket har hennes politik präglats av hat mot SD och vanliga svenskars oro över ett samhälle som allvarligt skadats genom planerad storskalig invandring. På så vis kan man säga att hon bär ett tungt ansvar för det samhälle som nu ska förändras genom TIDÖ-

Lööf är som klippt och skuren som svensk moralpolis. Så ett framtida arbete på någon PK-myndighet ligger kanske nära till hands, bara den är tillräckligt stor. Korståg är ju hennes specialområde, även om hon komiskt nog gärna ser sig själv som ”straffrättsjurist.” Problemet är att Lööf anser sig alltför betydelsefull för att ta ett jobb som myndighetschef. Ett glassigt ambassadörsjobb i solen skulle nog hellre falla henne i smaken. Varför inte i ett nordisk land där hon enklare kan sköta den familj som varit den reella orsaken till att hon inte önskat sitta i en regering de senaste åtta åren.

Mest troligt är nog att hon får ett politiskt jobb inom bonderörelsen. Där finns säker något företag som kan låta henne leka företagsledare. Rader av avpolletterade centerpartister har redan sin försörjning där, som chefer in spe för skogs- eller lantbruksföretag. Och efter några år som näringsminister tror hon nog att meriterna räcker. Men bonderörelsens affärsrörelse börjar mer likna en elefantkyrkogård än ett blomstrande affärsföretag. Många utan särskild kompetens för business ska nämligen försörjas. Men något annat är inte att vänta för ett parti utan ansikte.

Torsten Sandström

Jag pustar ut efter att nyss ha lyssnat på partiernas talare i riksdagen inför omröstningen i frågan om Ulf Kristersson som ny statsminister! Ett första viktigt steg har tagits mot en reformering av Sverige i enlighet med TIDÖ.

Det mest allvarliga i kören av talare är de skräckskildringar som hördes från den bortröstade vänsterregeringen anhängare. Alltså från de politiska partier som i åtta år misskött landets angelägenheter. Med andra ord de politiker som i grunden skapat viktiga delar av den ekonomiska kris som svenska folket nu upplever.

Särskilt läskigt är det att lyssna på en sosse som hållit i taktpinnen. Eller den miljötaliban som ansvarat för nedlagd kärnkraft och som nu menar att klimatkrisen slår hårt – trots att han är orsaken till att det idag eldas massor av olja i svenska värmeverk. Sist men inte minst en talare från kommunisternas avläggare vänsterpartiet, dvs en partiledare som rabblar vänsterteser från 1800-talets slut och gärna ser en ökning av den invandring som är en av flera huvudorsaker till dagens svenska kris.

Nu väntar en intressant politisk tid då jag hoppas få se skickligt manövrerande från Kristerssons sida. Det jag sett sedan slutet av valrörelsen och fram till idag lovar gott. Han verkar att ha full koll. Mest rädd är jag för L-partiets sandlåde-liberaler. Men om C-partiet i vår får en ny förnuftig ledare kan den nya politiken få en skjuts framåt.

Torsten Sandström

Hittills har Ulf Kristersson agerat föredömligt inför lanseringen av sin nya regering. Utan att förhasta sig – och med stor tystnad utåt – har han presenterat en rimlig grund för en ny regering, som tyvärr har svag majoritet när det börjar blåsa från vänster.

Kristersson har dragit slipstenen på ett vis som man kan förvänta sig att seriösa politiker. Livet i den politiska klassens förlovade land riskerar annars att locka till dåligt genomtänkta och förhastade beslut. I stil med hej och hå har haft med åtta år av vänstermakt. Vi har sett socialdemokratiska yrkespolitiker som talat vitt och brett om reformer utan att de stora svenska politiska problemen ändrats. Svenska folket har tvärtom drabbats av ökat elände, som den politiska klassen till vänster gjort allt för att dölja.

Jag skriver detta med tanke på skeenden i Storbrittanien. Det politiska garnityret där – från vänster till höger – förefaller ”hialöst” som man säger i Skåne. Först en naiv och vårdslös Boris Johnson. Och så nu en skövilt reformgalen Liz Truss, som beslutar hastigt och ändrar sig ännu snabbare. Rena rama politiska lekstugan i den moderna demokratins hemland. Välbetalda politiker gör helt enkelt bort sig.

Som vän av denna nation är jag bekymrad och besviken. No trust for Truss!

Det vi ser i England och på hemmaplan är den västerländska demokratins problem, nämligen en politisk klass som fjärmat sig från väljarnas behov och intressen. Den viktiga rollen som byggare av ett öppet folkligt styre – där en försiktighet hushållning sker med medborgarnas pengar – har förändrats till ett riv och slit om folkets resurser, varvid politikernas egna intressen fått alltför hög prioritet.

Såväl Storbrittannien som Sverige har mycket jobb att gör för att skapa en bättre fungerande demokrati! Det finns många förslag till lösningar på bordet. Men dagens politiska ledarskap förhåller sig passiv.

Torsten Sandström

En klick svenska journalister försöker än en gång ta ledningen över svensk politik. Wikimedia.

Just nu ser vi något olustigt som är typiskt för svensk politik. Svenska medier – under ledning av hundratals fotsoldater (journalister) från vänstern – försöker få L-partiets riksdagsledamöter att sänka Ulf Kristerssons blivande regering. Gamla ledare för Fp/L talar om hur förfärade de är. Och en före detting -Maria Leissner – gråter där hon sitter med sin livränta som ambassadör i Stockholm efter bara en kort tid som partiledare för länge sedan. Denna person som alltså fått mycket bra betalt för en kort tids insatser inom den politiska klassen gör nu en sista insats för vänsterns sak.

Det som sker är att en närmast obetydlig minoritet av svenska folket använder sin mediala makt för att styra politiken i Sverige. Trots att L-partiet tydligt fått folkets stöd i riksdagsvalet för samverkan med SD – partiet räddade sig därför kvar i riksdagen och i många kommuner – ska nu än en gång de nyvalda ledamöterna hetsas till uppror mot det mandat man fått av folket. Och liberaler är inte svår att hetsa till hjärnsläpp. Att L iså fall kommer att gå i graven spelar ingen roll. Det är ju vänsterns sak den politiska kampen gäller från DN, SR, SVT, Sydsvenskan, SvD mfl. Det äcklar mig. Bonnierkoncernens ansvar för skeendet är särskilt tungt. Medialt manipulerande av en svensk nation.

Bakom denna läskiga politiska föreställning gnuggar den samlade vänstern sina händer. Landets mediehus – statskontrollerade eller privata – låter således sin politiserande journalister påverka riksdagens arbete. Det kallar man demokrati. Det påminner mer om propagandasystemet i Sovjetunionen.

Torsten sandströ,