Anti-PK-bloggen

Någon kännare av den turkiska diktatorn är jag inte. Men om man försöker se den svenska NATO-frågan ur hans synvinkel underlättar det kanske.

Erdogans regim har i åratal fört blodiga strider med kurderna, som vill ha någon form av självständighet. Dessutom en lång kamp med den sk Gülenrörelsen som måste ses som en intern turkisk religiös och politisk organisation. Jag tror inte att han förväntar sig att Sverige kommer att ge honom något stöd i dessa frågor.

Däremot tror jag att han i princip tycker att ett svenskt medlemskap i NATO är bra. Att dessutom svenska vapen kan komma att levereras till Turkiet är förstås ett plus.

I Erdogans värld är det främst den svenska socialdemokrartin som väcker ilska. Och svenska sossar har länge eldat på brasan med kritik mot honom och hans land. Befogad är förstås kritiken i huvudsak mot hans politik. Men kruxet är att svenska sossar under årens lopp slängt rader av onödiga vedträn på elden. Det har varit en del av S-partiets vanliga metod att alltid visa sig på styva linan i globala frågor – där Sverige per definition är världsmästare.

Vidare har rader av svenska feminister bespottat honom – inte bara av förnuftsskäl, utan mer för nöjets skull (en lek som förstås går turkiska gubbar på nerverna). Han har fram till i våras framställts som en pajas och sossarnas tvärvändning imponerar inte. Klart att det smärtar en man som han. Viktigare är att socialdemokratin – tillsammans med sina allierade kommunisterna – spunnit rader av trådar med det kommunistiska bokstavsnätverk som kurdernas rörelser är. Pengar flödat dit från Sverige på många olika vägar. Och kommunister har tagits emot i Sverige. Inte bara Kakabaveh har getts en officiell roll som kritiker av Erdogan. Om det är Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna som står bakom kurderna struntar nog Erdogan i, med all rätt.

Erdogan är alltså rent ut sagt skittrött på den svenska vänstern som länge jagat honom. Ifall han kan ge en kvinnlig svensk statsminister som är sosse en rejäl näsknäpp gör han förstås det. Hämnden är som bekant ljuv. Inom ottomansk kultur är hämnd ett viktigt tema! Det rör sig om klanernas gamla sedvänjor.

Därför tror jag att Erdogan nu har en del att vinna genom att ge klartecken till en svensk NATO-ansökan. En ny borgerlig regering kan nämligen förväntas vara mindre välvilligt till kurdernas kommunister. Så varför ska Erdogan inte ge en nytillträdd svensk borgerlig regering en ryggdunk? Och på vis hämnas på den svenska vänstern. Erdogans nya mjuka attityd till Finland pekar på att han något i kikaren.

Det kan bli en ny svensk regerings första politiska framgång. Inte så dåligt.

Torsten Sandström

Inom Sverige sprider sig en oro inom de breda läger som profiterar ekonomiskt på vänsterliberalism och globalism. Nationens omfattande välgörenhetsindustri avvaktar nämligen utfallet av det pågående försöket till regeringsbildning. Mycket talar för att den svenska staten i framtiden kommer att spendera betydlig färre skattepengar på de rörelser som driver näringsverksamhet avseende bistånd, klimat, religion, mänskliga rättigheter osv. Statens nya vägval beror inte främst på ointresse för dessa sakfrågor. Utan just på att det rör sig om politiska och moraliska ställningstaganden som tillkommer de enskilda medborgarna. Det måste var en privatsak att spendera pengar på bistånd till rörelser han eller hon gillar. I princip bör staten förhålla sig neutral och uppmana folket att själv göra sina val. Skattepengarna måste användas till centrala svenska samhällsmål. Och de är många och angelägna.

Även om det sannolikt nu bits på naglarna inom ledningarna till det välfärdsindustriella komplexet så tycks man ändå inte ha förstått att nya dörrar öppnats i svensk politik efter höstens val. Sverige ska inte längre vara världsmästare i skänka bort skattebetalarnas pengar. All sund hushållning vilar på försiktighet. Intressant är därför annonsen ovan från en av de största blodsugarna, dvs FN-komplexet. Med naiva ord – som tycks skriva av en förstaklassare -vänder sig godhetsmaffian till regeringsbildarna, i syfte att bibehålla sin position som gyllene mottagare av gåvor från skattebetalarna.

Man vill inte förstå att en kommande regering – som inte vilar på vänsterns tanke om ständigt höjda skatter – rejält måste omfördela användningen av offentliga medel, så att utrymme finns för viktiga reformer och strategiska skatteförändringar. För min del måste välgörenhetsindustrin tåla stryk. Även SIDA måste bantas ordentligt. Den som önskar bedriva välgörenhet måste därför vända sig till de enskilda och försöka få dem att betala med sina hårt skattade pengar!

Och det verkar som denna privata biståndsväg är högst framkomlig. Ett svenskt folk, som länge tvingats betala avgifter till SVT, utsätts just nu för den årliga kampanjen att skicka pengar till ”Världen barn”. Frånsett att det sker i SVT:s offentliga regi och med mina avgifter har jag inget mot privata gåvolösningar av detta slag.

Torsten Sandström