Denna text har en högst personlig bakgrund, som i sin ur utmynnar i en politisk analys av ett av Sveriges stora samhällsproblem. Författaren har nämligen opererats för en tämligen vanlig sjukdom. Ämnet tar däremot sikte på vad som fungerar och inte gör det inom svensk vård.
Karolinska Huddinge är en stor vårdfabrik. Men inte i den negativa mening som kanske var meningen med filmatiseringen av Jersilds bok ”Babels hus” (1981). Min betoning ligger på ordet stor, i meningen mycket kvalificerad. Tillsammans med exv Karolinska Solna, Södersjukhuset, Danderyds sjukhus, St Görans sjukhus (aktiebolagsägt) och en rad stora universitets- och länslasarett bedrivs nämligen i Huddinge en svensk vård av toppklass. Detta på grund av specialiseringen, varje sjukhus har sina olika expertområden. Här får således flertalet anställda utföra medicinsk arbete rörande allehanda detaljfrågor.
Läkarevetenskapen har nämligen under drygt hundra års tid strävat efter att bryta ned den medicinska forskningen i allt minde enheter. Detta är egentligen inget dilemma, varom mera snart. Det har medfört enorma framsteg mätt i högre hälsostandard och i längre livslängd för de flesta. Över denna utveckling – och över tusentals väl utbildade eldsjälar som jobbar vid sjukhusen – ska det svenska samhället vara stolt.
Problemen syns med andra ord inte särskilt på Karolinska Huddinge. Men många svårigheter finns ändå bakom de stora vårdfabrikerna. Det tydligaste är att det finns hela 20 Regioner som var för sig bestämmer, under dragstjälp (!) från föreningen SKR (Sveriges kommuner och regioner) med omkring 1600 anställda. Det säger sig själv att 20 makthavare är kanske 17 för många. Genom att staten tar över ansvaret och i stället inrättar exv tre myndigheter dels för övergripande förvaltning av en ny svensk vårdlag, dels för upphandling av en bred svensk vård under tuff konkurrens mellan budgivare. Redan idag kan St Göran – via aktiebolagslagen och konkurrens – minska utgifterna för skattebetalarna med omkring 20% per vårdinsats, jämfört med de andra storsjukhusen. Här finns givetvis sammanlagt miljarder att spara eller satsat på personalen behov.
Det gäller också att minska tendensen att många politiker utför samma utgifter. Varje Region har i grova drag sitt tunga (till antalet) skikt av slitna politiker. Man har också tusentals byråkrater som utför ungefär samma sak inom vårdadministrationen här i landet. Allt deras jobb görs alltså för en svensk vårdapparat som i storlek bara påminner om storlondons. Det ständiga problemen visar på att något är ruttet. Jag talar därför i en text från 2018 på Timbro om ”Landstingens döda hand”.https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/
Att politikerna inte kan hantera tillväxten av byråkrater märks i att de senare ökat med omkring 40% under de drygt senaste tiotalet år. Ändå går delar av svensk vård på knäna. Det som inte funkar är öppenhet och tillgänglighet. Alltså köer till första besök och till läkare som alltmer administrerar. Det faktum att finns så få sängar – samt att svenska läkare ligger i botten vad gäller antalet patienter per dag – medför att Sverige ligger i botten av snittet inom OECD.
Alltså måste tillgängligheten ökas efter patienternas fri val. Vi talar nu – som framgått – av de läkarjobb som utförs i steget under ”det stora sjukhus” som redan berömts, med reservation för att kostnaderna landet runt troligtvis kan sänkas till St Görans aktiebolagsklass.
Enligt min mening bör statens av mig ovan förslagna tre nya vårdförvaltningar – Sydväst, Mellansverige och Nord – kunna skapa öppenhet och fria val, även om det inte blir enkelt. Det gäller nämligen såväl både organisation som ekonomi/kultur. Det första lokala vårdmötet sker ju normalt lokalt. Där ska en läkare normalt ta ställning till om och hur remisser ska skrivas till den mer kvalificerade vården (på specialenheterna). Frågan om sjukdom existerar eller inte hamnar med andra ord givetvis ofta i konflikt med patientens vilja till fritt val. Genom internetdoktorer som är beredda online kan förstås ofta enkla recept fixas och patienter bli nöjda. Det samma gäller för de vårdcentraler eller privata hemläkare (som förr var en grundbult, men som socialdemokratin numera nästan knäckt). Alla dessa organisationer bör alltså sättas på stabila ben genom upphandling, avtal och laglig kontroll i regi av statens tre topporganisationer.
För att inte vårdspecialisterna på toppsjukhusen ska överbelastas genom vårdkrav underifrån måste en ny rationell sjukdomskultur sättas på benen. Endast den som faktiskt är sjuk ska givetvis få vård. Utbildningen av landets läkare måste inriktas på att läkaren även har ansvar för att onödig vård riskerar att utföras. Det svenska samhällets hundra år av socialdemokratisk konsensus har präglat läkarkåren – ja, hela vårdapparaten – till rädsla för konflikter med patienterna. Det bevisas av vår höga statistik avseende sjukskrivningar! Ideologin har varit att det alltid är bättre att säga ja till en önskan från patienten än att nobba honom eller henne. Jag inser att problemet inte är så enkel och att risker kan vara svåra att bedöma. Men många andra svenska myndighetsfunktionärer tvingas ofta säga nej till olika krav. Läkare som visar sig toppa statistik avseende generösa recept och remisser måste snabbt kunna varnas och till sist avstängas. De hanterar ju offentliga medel på ett tydligt indirekt vis. En verksamhet som drivs av aktiebolag förutsätter kostnadseffektivitet – förstås med hänsyn till att svår bedömningar måste göras.
Slutligen två tankar från Karolinska Huddinge, som jag idag har lämnat i rimligt gott skick. Visst har specialiseringen sina nackdelar. Först. Den ena läkaren vet ibland inte vad den andra gör eller kan göra. Och patienten riskerar att falla mellan stolarna. Efter att jag under en veckas tid käkat skurar av tabletter mot alla tänkbar risker känner jag mig svårt marinerad, men lämnar förmodligen Huddinge friskare.
Den andra tanken rör att vårdapparaten blivit en kugge i Sveriges försök att lösa integrationen. Språkförbistringen är ibland stor och både vårdpersonal och patiente alieneras. Oklar information sprids. Problemet slår dock olika i olika vårdsektorer. På de stora specialsjukhusen hamnar de duktigaste, alltså de med hög kompetens avseende vårdkunskaper och språk. På lokala vård- och äldreboendena hamnar återstoden med många trista rutinjobb. För patienten där blir detta ett stort dilemma. Jag har med egna ögon sett hur en orimlig språkförbistring gjort en anhörigs sista tid svårare. Ibland skedde kommunikation över Google translator! Orsaken är facklig makt över landets kommuner och en politisk rädsla för att säga ifrån.
Torsten Sandström
