En modern välfärdsstat förutsätter en effektiv offentlig administration. Detta måste först sägas. Men problemet i Sverige och en del andra västerländska stater är att den offentliga förvaltning svällt i en sådan hiskelig omfattning av den definitiv hämmar en sund utveckling av samhället.
Jag skriver detta efter att ha läst i The Economist (1/9-22) vilka problem Storbritannien har med byråkrati och regelinferno avseende byggande av bostäder och infrastruktur. Samhällets sunda utveckling har stoppats upp genom en överdriven lagstiftning om planering av olika slags byggnation. Följden har blivit årslånga administrativa processer genom att tusentals byråkrater satts i arbete på lokal, regional och central nivå.
Man behöver inte vara Einstein för att förstå att socialdemokratins Sverige under årtionden skapat likande problem. Visst finns det ibland god anledning att låta olika intressenter göra sina röster hörda. Men det är ohållbart – nu tycks för en gång skull detta modeord vara på plats – att ständigt spä på de legala och byråkratiska skikten bara för att tillgodose alltmer perifera samhällsintressen. Man kan säga att nya lagar och utbyggd administration blivit ett självspelande instrument. Svaga politiker – dvs sådan som suktar efter återval – låter den byråkratiska maskinen arbeta vid minsta tecken på att en viss samhällskonflikt gror.
Även i vårt land är byggsektorn ett praktexempel på hur politik i slutändan leder till oförnuftiga resultat. Grunden står folkliga behov av bostäder, jobb , energi och social service mot politikernas alltför envisa och räddhågsna ambitioner rörande miljön i vid mening. Jag medger att det föreligger ett dilemma. Men varje förnuftig politiker – det finns uppenbarligen åtskilliga som inte tillhör denna grupp – måste ha modet att ifrågasätta och sätta stopp för en mängd byggregler som idag gör att planeringstider och byråkrati skjutit i höjden.
Jag kan inte räkna det antal statliga och kommunala myndigheter som på ett eller annat vis har sitt finger med i spelet kring byggandet i landet vad gäller planlagstiftning, naturvård, bostadsbyggande, elektricitet, trafik, hälsovård , domstolar osv. Det finns dessutom ingen hejd på antalet fysiska och juridiska personer som har möjlighet att via lagregler sätta pinnar i hjulet genom besvär och överklaganden. Alla känner till uttrycket ”ju fler kockar desto sämre soppa”. Och det är denna rör vi ser då den ena myndigheter sätter den andra i arbete.
Det är väl känt att följden blir förstoppning av dåliga kockars jobb. Ändå vågar svenska politiker inte dra i nödbromsen och verka för en stor svensk kulturrevolution avseende byggplaneringen, så att det inte tar åratal av jurist- och byråkratarbete innan en god idé kan förverkligas. Den svenska situation är som sagt ohållbar. Och det är just nationens miljöhetsare som är den största boven i dramat genom deras skriande om hållbarhet hit och dit.
Nationen plågas av bostadsbrist, energibrist, arbetslöshet mm men ändå låter riksdagens ledamöter de svenska miljötalibaner få hålla i taktpinnen. Lika illa är att lagar, jurister och byråkrater bidrar till att senarelägga genomförandet av planerade byggprojekt. Tjogtals statliga myndigheter fattar varje vecka beslut som innebär att byggandet försenar och fördyras. Varför inte låta markägare byggherrar, banker och hyresgäster bestämma kvaliteten på en bostadsbyggnad i stället för exv Boverket i Karlskorna (som ständigt ser till att byggkostnaderna ökar)? Räcker det inte med kommunala beslut om tillstånd för ett vindkraftverk, förutsatt att markägaren och fastighetsägare inom tex 300 meters radie sagt ja? Varför ska en flock övriga myndigheter och intressenter ha rätt att stoppa andras förnuftiga samhällsprojekt?
Just nu ser utvecklingen tyvärr extra allvarlig ut. Det sammanhänger med begreppet ”hållbarhet” som har blivit proppen Orvar nummer ett. Om inte nationens – och EU:s politiker – vågar fatta kloka beslut mot mijötalibanernas skrianden så riskerar det svenska samhället kollaps. Utan ekonomisk utveckling kommer landet att gå kräftgång. Och därmed hota förstås välfärden. Det är av denna anledning jag använt den hemska och delvis överdrivna metaforen ”taliban”.
Sverige behöver en legalistisk och antibyråkratisk kulturrevolution! Det brådskar! Fram med rödpennan och stryk i lagstiftning och statens budget! Enskilda och näringsliv måste få större frihet och svängrum!
Torsten Sandström
