Det är ett intressant tidens tecken att SvD samma söndag (18/9) innehåller två texter med närapå samma politiskt korrekta budskap. Nämligen att medier och journalister hatas av radikala högerpartier. Såväl ledarskribenten Tove Lifvendahl som krönikören Jenny Nordberg lyfter nämligen relationen mellan högerkrafter och journalister.
Den förra – med många bollar och metaforer i luften – lanserar den varnande rubriken till landets journalister att de inte ska trampa i ”Trumpfällan”. Antagligen oroas Lifvendahl över aktuella mediala angrepp mot SD-ledarens stabschef för att han använt uttrycket ”journalistrugby”. Men hon hamnar rätt. Förnuftiga betraktare vet att det rör sig om ord som yttrats i ett sammanhang då stabschefen – i trängsel med journalister – rört sig utanför riksdagens hus för att bistå sin partiledare (som med livvakter var på väg in i sin bil). Lifvendahl är rädd för att svenska journalister genom anfall på höger och SD ska framkalla en situation som främjar folkliga reaktioner mot medierna som påminner om de som Donald Trump odlat. I detta ligger det förstås något. Men är det en fälla som Trump gillrat? Det kanske främst är en reaktion?
Nordberg är oroad över att politiker – framför allt de på högerkanten – angriper journalister med aggressiva och hårda ord. Hon talar om ”hatet” från högerradikaler. Även hennes analys bottnar i Trumps förakt för den amerikanska kåren av journalister, en attityd som spritt sig till allt bredare folkliga grupper på hans sida. Utan tvekan har Nordberg en poäng i att Trump konsekvent förvandlar svart till vitt. Och att hans anhängare – men även andra amerikaner – har en påtagligt negativ syn på landets journalister. Men varför?
Det intressanta är enligt min mening att de båda SvD-journalisterna fabulerar om vad som är orsak och vad som är verkan. För mig och många andra är det nämligen uppenbart att journalistyrket under senare decennier blivit alltmer politiserat och mindre faktabaserat. Det måste vara denna bastanta vänstervåg – tillsammans med den politiska klassens strävan efter bibehållen makt – som har framkallat livlig kritik mot medier och journalister från högerhåll.
Förr sökte sig samhällsintresserade intellektuella (hel- eller halvakademiker) till medierna för att få utlopp för skrivklåda och sitt intresse för vad som sker i och utanför Sverige. På redaktionen fick de lära sig journalistens yrke att rapportera sakligt via handledning av äldre skribenter. Så är det tyvärr inte längre. Nu sköter staten utbildningen. Och dit söker sig mycket unga människor, med höga ideal och en uppenbar inriktning åt vänsterhållet. Till råga på allt ger den statliga utbildningen dem precis vad de önskar, dvs massor av mänskliga rättigheter och idéer om kapitalismen som ett samhälle med stora orättvisor. På så vis utbildas dagens journalister i att förändra samhället, inte bara att sakligt rapportera om vad som sker där och kritisk granska politikernas övertramp. De egna idealen och åsikterna kommer på så vis att prägla deras framtida verksamhet som journalister. Att yrkeskåren till omkring 70% röstar åt vänsterhållet har som bekant professor Kent Asp vetenskapligt bekräftat.
Allt detta vet förmodligen de två skribenterna från SvD. Men de skriver inte om det. Ty det är tabu i vårt land att tala om att en reporters personliga åsikter och politiska övertygelse skulle påverka hans eller hennes arbete som journalist. Etablerade svenska politiker och medieägare vill nämligen att folket ska leva i tron att all rapportering sker hundra procent sakligt och politiskt oberoende. Och de många journalister, som faktiskt tar ställning vänsterpolitiskt i sina rapporter, bekymrar sig knappast över detta då de är säkra på att det deras budskap faktiskt är sant. En bergfast politisk övertygelse talar på så vis sitt tydliga språk i den svenska journalistikens vänstervind. Detta syns klart i DN, Sydsvenskan, SvD mfl tidningar, för att inte tala om SR/SVT. Många kritiska medborgare – särskilt förstås de som har andra politiska åsikter – reagerar naturligtvis med förbittring. En del gör det med kraft. Andra med kolossala överdrifter, såsom Trump.
Orsaken till ökande protester från marknadsliberaler och högerinriktade i nutiden är med andra ord att saklig och oberoende nyhetsrapportering i betydande omfattning förvandlats till åsiktsjournalistik. I stort sett varje samhällsfråga politiseras i svenska medier. Detta på grund av den journalistkår som vuxit fram i landet. Att yrkeskårens vänstervridning leder till att blå-gula politiker känner stor irritation är således fullständigt befogat. Man reagerar alltså mot den svenska vänsterfälla som socialdemokratin gillrat!
Men det är inte denna frustration som de två journalisterna från SvD påtalar. De vänder på steken och gör gällande att det är högerkrafterna som är orsaken. Lifvendahl talar om gillrade fällor. Vänsterjournalisternas framfart och dess betydelse för den framväxande högerpopulismen vill man däremot inte erkänna. I stället för kritik av den egna yrkeskåren gör de utfall mot dem som med fog kritiserar mediernas innehåll. De två journalisternas attityd är logiskt. Ty de skriver i egen sak och värnar om det nya journalistyrket och en medieindustri under omställning.
Den nutida åsiktsjournalistiken är enligt min mening något synnerligen allvarligt. Den styr de facto samhällets utveckling och påverkar demokratins funktioner på ett helt annat – och negativt – sätt än tanken varit med den tredje statsmakten som kontrollör av politikernas beslutsfattande. I mina bloggar pekar jag dagligen ut tydliga övertramp mot en saklig eller oberoende rapportering i tidningar och i den statsfinansierade radion och teven.
I detta perspektiv blir en politisk översyn av SR/SVT:s verksamhet en fråga av högsta prioritet för en ny regering. Det är föga demokratiskt att skattebetalarna ska tvingas finansiera politisk åsiktsbildning eller ämnen de är ointresserade av. Därför bör underhållning – inklusive sport – överlämnas till privata medier så att publiken själv tillåts välja vilka nöjen och tidsfördriv de vill betala för. Och om public service även i framtiden ska presentera nyhetsinslag och samhällsrapportering måste nuvarande lagstiftning – som kräver saklighet och oberoende – skärpas rejält.
Vidare är den granskning som idag sker närmast komisk. Det rör sig i huvudsak om en legitimering. Dvs att de mest flagranta övertrampen pekas ut, men att det stora flödet i övrigt tillåts passera. Och detta sker utan reella påföljder för syndarna! I Ett samhälle, som ställer krav på sina domare att följa lagen, måste givetvis kunna reagera mot en journalist som avviker från rättsliga krav på saklighet och oberoende inom de statsfinansierade medierna. I och med att nuvarande regler alltså främst framstår som en formsak är det tyvärr få journalister eller chefer inom SR/SVT som tar dem på riktigt allvar.
Torsten Sandström
