Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Helena Lindahl, riksdagsledamot C. Bild: Riksdagen.
Riksdagsledamoten Helena Helena Lindahl har hittills varit näringspolitisk talesperson för Centern. Hon är mera känd som rebell. Under den synnerligen långa regeringsbildningen efter valet 2018 avvek hon från partilinjen och röstade nej till JÖKEN. Och sedan nej till Stefan Löfven som statsminister.
Ett sådant förnuft och mod pekar på något stort. Sådana politiker är en bristvara. Särskilt då Annie Lööf nu ska avgå. Med Lindahl som partiledare kommer Centern stegvis att återvända till sina rötter. Det vill säga till den svenska borgerligheten. Det är bra att krafter inom Centern nu jobbar för Lindahl.
Jag hoppas på denna utveckling. Den kan bli en nyckel till framgång för Ulf Kristersson.
Riv för att bygga nytt och friskt! Bild: Wikimedia.
I flera krönikor har jag kritiserat den sk ”Svenska modellen”. Begreppet är en förskönande omskrivning av socialdemokratins plan för att erövra den politiska makten över Sverige. Jag har inte själv kommit på denna tanke, den är formad i första hand av den brittiska journalisten Roland Huntford, i hans ingripande kritik av Sverige i boken The New Totalitarians (Det blinda Sverige), från 1971.
I boken utvecklar han hur den svenska socialdemokratin – främst genom lagstiftning – medvetet byggt en generalplan för kontroll av den svenska nationen. För en lång rad politikområden har ett nät av kontrollmetoder byggts upp i syfte att bevara den politiska makten i socialdemokratins händer. Detta gäller exv arbetsmarknad, boende, bidragspolitik utbildning, kultur, medier, sexualpolitik osv. I detta nätverk är S-partiet och dess dotterorganisationer viktiga kuggar, liksom olika näringslivsorganisationer och inte minst en storskalig svensk byråkrati.
Till bilden hör att socialdemokratin ogärna själv vill beskriva detta juridiska nätverk. Men det finns ändå på plats i till och med mer utvecklad form sedan Huntford gjorde sina emellanåt skissartade och inte alltid träffsäkra analyser för femtio år sedan. Självklart vill S-partiet inte avslöja att man byggt en egen maktstruktur inom den svenska grundlagens tillämpningsområde. Men ändå stoltserar socialdemokratin emellanåt över det som brukar heta ”Den svenska modellen” som enligt S-ledningen närmst tar sikte på lagstiftning rörande arbete och bostadshyra. Att dessa politikområden pekas ut sammanhänger inte alls med att de är särskilt väl fungerande. Utan närmast för att dölja att de har tydliga dysfunktionella och korporativa drag. Den svenska modellen är som sagt en förskönande etikett. Som alternativt blueprint talar därför S-partiet också gärna om ”den starka staten”.
Den svenska nationens främsta problem idag är att den politiska oppositionen tyvärr vilseletts till att godta sossarna gamla ritning över hur S-partiet ska behålla makten över Sverige. Detta yttrar sig i att den opposition – som nu ska bilda regering – knappast försöker blottlägga socialdemokratins lagreglerade samhällsmodell. I flera avseenden är tyvärr valets vinnare lika ivriga försvarare av den svenska modellen som dess politiska skapare.
För att visa vad jag menar med min anklagelse mot oppositionens partier vill jag bara peka på några frågor som inte alls diskuterats i höstens valrörelse. Här pekar nästan alla partier på att fler bostäder behövs i Sverige, men nästan ingen pekar på den dåligt fungerande lagstiftning för hyra och bostadsbyggande. Nästan alla partier skriar om dålig integration av invandrare, men ingen pekar ut arbetslagstiftningen som hinder för en friare lönebildning och fler låglönejobb. Många partier klagar över långa vårdköer, men enbart KD pekar tydligt finger åt landets 21 regioner, som under mer än tio års tid satsat på mängder av byråkrater, vilka utför samma arbetsuppgifter från norr till söder.
Slutligen. Många svenskar förundras över att svenska valrörelser – efter mycket bråk – normalt slutar med att socialdemokratin tar hem spelet. Häromdagen hände detta närapå igen. Men få politiker inom oppositionen pekar på att vänsterns partier i praktiken backas upp av majoriteten av nationens journalister, alltså reportrar vid såväl privata tidningar som den statsfinansierade radio- och teven.
Därför menar jag att det sannerligen är hög tid att nationens blå-gula politiker börjar kritisera socialdemokratins gamla ritning för kontroll av nationen. Om inte deras konstruktion av den svenska modellen i huvudsak monteras ned kommer Sverige att förbli det kontrollsamhälle som Roland Huntford redan för femtio år sedan kritiserade. Jag menar alltså att det rör sig om behovet av en rörelse för befrielse av den svenska nationen. Vår demokrati måste nämligen vitaliseras. Och en punktvis nedmonterad rättsstat måste åter byggas upp, exv genom ett återinförande av det tjänsteansvar som Olof Palme sett till att avveckla. Även rörande detta viktiga problem har största möjliga tystnad rått i höstens valrörelse.
Nu är det dags för Kristerssons kommande regering att göra stordåd!
Telekombolaget Ericssons faller med omkring 4 % på Stockholmsbörsen idag . SR Ekot rapporterar nämligen att bolaget fortsatt att exportera produkter till Ryssland som kan användas militärt. Man förefaller alltså ha brutit mot sanktioner som utfärdats av USA och EU.
Efter tiotalet år med skandaler avseende mutor till köpare i skurkländer som resulterat i gigantiska avgifter för bolaget till USA-myndigheter undrar jag vilken koll Ericssons ledning har över sin försäljning? Efter det som skett rörande mutorna borde bolaget stå på tåspetsarna för att försöka värna sitt rykte och göra rätt. Och ändå har man levererat känsliga produkter till diktaturens Ryssland efter att sanktionerna trätt i kraft.
Det är egentligen fråga om en monstruös vårdslöshet gentemot de egna aktieägarna. Nu måste den högsta ledningen sparkas! Krav på skadestånd mot VD och styrelseledamöterna kan ligga i pipelinen.
Socialdemokratin tycks ha förlorat greppet om svensk politik.
Socialdemokratin tycks ha förlorat greppet om svensk politik.
Alltför kaxig slår jag mig för bröstet. Under mer än ett års tid har jag envist på bloggen bombarderat socialdemokratin och centerrörelsen med tuffa ord. Antalet dagliga besök på bloggen har under valrörelsen ökat från omkring 800 till mer än 1.300. Och vad har hänt? Magdalena Andersson har inlämnat sin avskedsansökan och C-ledaren annonserade igår sin avgång!
Givetvis är jag inte så naiv att jag tror mig styra opinionen från min spillra till blogg. Jag har bara surfat på en stor folklig våg av motstånd mot att rödgröna politiker alltför länge förklarat Sverigedemokraterna som en odemokratisk rörelse. Även om jag inte röstat på SD har mitt engagemang rört ett motstånd mot den politiska sammansvärjning som styrts från främst S- och C-partierna. De två partierna har struntat i nationens behov av sakpolitiska lösningar och drivit en väl organiserad kampanj för att med politiska svepskäl dödskallemärka SD. Utan minsta konkretion har de skriat om fascism och nazism. Tala om populism i budskapet från S- och C-partierna. Och de har skriat bara i ett syfte, dvs att själva behålla sin maktställning över Sverige.
Nu har deras smutskastning uppenbarligen misslyckats. Och det svenska politiska landskapet förändrats avsevärt genom att förtrollningen tycks ha brutits. Därmed inte sagt att Kristersson har en enkel uppgift. Stora problem står han inför, se min blogg från den 12/9:
Men ändå tycks det svenska politiska spelfältet ha öppnat upp sig. Centern kommer med stor sannolikhet på sikt att tvingas att göra som L-partiet nyligen gjort, dvs satsa på nationens vardagsproblem genom kompromisser med SD, trots att man ogillar detta parti. Om Kristoffersson lyckas driva sakpolitik tillsammans med KD, L, SD – och på sikt förmodligen även med C under en ny ledare – är sannolikt den svenska socialdemokratin detroniserad för överskådlig tid.
Det som skett i höstens val är hursomhelst en seger för svensk demokrati. Visserligen har S gått något framåt i valet. Men det avgörande är att det har visat sig möjligt att rubba S-partiets monopol på att styra åsiktsbildningen och spelplanen för svensk politik, via sossarnas stora maktapparat samt genom bruket av smutskastning och andra tjuvknep. Socialdemokratin förefaller att ha gjort sitt i svensk politik! Och det är bra det! Starten för mer än hundra åar sedan var naturligt god. Nu tvingas man bort i egenskap av maktmissbrukare.
