Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Idag berättas det att statens myndighet Finansinspektionen (FI) uppmuntrar hushåll att försöka undvika det amorteringskrav som myndigheten själv infört. FI ber den skuldsatte att kontakta sin bank och be om uppskov. Detta uppges ha medfört att bankerna blivit nedringda av kunder.
Först fattar alltså det statliga FI sitt beslut om obligatorisk amortering. Sedan uppmanar FI låntagarna att begära uppskov. Så fungerar byråkrati. Så fungerar Sverige. Kafka hade smilat bekymrat.
Varje morgon till mitt te med två mackor bläddrar jag igenom SvD och DN:s tidningar på min storpadda. Då jag läst den första går den andra snabbare, på grund av att innehållet delvis likriktats. Så långt min ostmacka.
Mest slående är förstås medialiseringen. Det vill säga att en tidnings innehåll alltmer formas efter medieföretagens egen kultur och egna ekonomiska behov. Särskilt tydligt syns det i expansionen av nöjen och underhållning i spalterna, dvs film, musik och sport. I stället för nyhetstidningar bör man numera tala om nöjesprodukter. Det är underhållning som ska dra in reklamintäkter till medierna. Så därför öses det på med lättsmält haderittan, det vill säga sånt som de stora varu- och tjänsteföretagens upphandlare av reklam gillar. Alltså sånt som multinationella medie- och sportorganisationer vill sälja
Till dessa enkla tidningsbudskap kommer rader av lättviktigt prat om livsstil, hälsa, god ton (etikett), bilar, mat, vin, karriär osv. Även dessa ämnen gillas av reklamfolket i och med att diverse produkter enkelt kan smälta samman med reportagen och fånga läsarnas ögon, så att han eller hon vill shoppa.
Alla som är förnuftiga inser att denna utveckling givetvis även formar journalistens yrke. Allmänt sett också i den riktning som medieföretagen vill, dvs skapande av lojala och billiga anställda. Och underhållning kräver förstås mindre kvalificerade journalister vad gäller studier, kunskaper och erfarenhet. För att återknyta till haderittan räcker det med framåtvilja, brist på självkritik och enögdhet.
På så vis har mina morgontidningar blivit mycket mindre tidskrävande att läsa. Den kvalificerade nyhetsbevakningen – som är dyrbar för medieföretagen – har nämligen krympt rejält. Och spalterna har som sagts fyllts med enklare tankar och ord. Effekten har förstås blivit att åsiktsjournalistiken därmed kommit att se gyllene tider. I och med att varje journalist tillåts ösa ur sitt ego ser han eller hon sig förstås ofta som författare in spe. De anser att de har rätt att själva tycka och tänka och få se resultatet i tryckt! I och med att sambandet mellan de dagliga tidningarnas innehåll och viktiga dagliga nyheter närstan upplösts kan skribenterna också alltmer sitta hemma och leverera sina privata tankar om ditt och datt. Texterna hamnar i hög på medieföretagets lager och portioneras ut under kommande månads tid. Därför undrar jag om det inte räckt med utgivning av SvD och DN månatligen (men inser snart att det förstås gäller att dra in reklamintäkter).
Då jag till marmeladsmörgåsen avslutar min läsning på paddan känner jag numera en viss tomhet. Visst hajar jag till och gläds över de enstaka fördjupningar som kan skådas. Inte sällan är det då någon extern skribent som fått ett alster tryckt. Men den normala känslan av tomhet tröttar och jag irriteras samtidigt över stormen av åsikter – av politiskt eller annat slag. Tidningarnas beskrivning av sig själva som ”obunden moderat” respektive ”oberoende liberal” är nästan helt ovidkommande och ofta rentav falska, frånsett möjligen i fallet med SvD:s ledarsida (DN är närmast en ”beroende sossetidning”).
Under mitt morgonmål har jag således mött ett medieföretags presentation av sina egna och journalisternas behov. Att läsarna alltmer försvinner och tidningarnas ekonomi pressas är kanske enkelt att förstå. En nedåtgående ekonomi – som hålls uppe genom statsbidrag på 40 miljoner per år – syns särskilt för SvD:s del i en alltmer tunn utgåva. I syfte att det inte ska uppstå skriande vita spalter i SvD är tidningen numera fylld med skåpmat som tidningen köper från TT. På TT finns nämligen AJ, dvs anonyma journalister, som skriver spaltutfyllnad för brinnande livet. Åsikterna är kanske mindre framträdande, men värderingarna kan ändå ofta läsas i eller mellan raderna. Ibland undrar jag varför jag varje dag utsätter mig för tristessen att se hur den goda idén med en daglig morgontidning missbrukas.
Nej, nu är det dags att ställa tekoppen i diskmaskinen och uträtta något viktigt.
Som stor konsument av mediala intryck har jag på sistone reagerat över en skrämmande tendens hos SVT, framför allt Rapport , men även Aktuellt. Att SVT agerar politiskt korrekt vad gäller klimatkrisen är förstås ingen nyhet. Som bekant har ofta reportage presenterats i skräckens tecken. Men nu är jag tämligen säker på att något nytt inträffat. Förmodligen har skeendet utvecklats under flera månaders tid, utan att jag hunnit reagera. Men nu tycks ett steg mot propaganda tagit.
Det tycks nämligen som om såväl Rapport som tvillingen Aktuellt via redaktionsmöten bestämt att de sk nyhetsprogrammen var dag ska ha ännu en fast punkt vid sidan om vädret i den interna tablån – klimatskräcken. Varje kväll ett eller två reportage om klimatets fasor. I allmänhet utan direkt anknytning ens till en veckoaktuell händelse.
Du kanske inte tycker att det är något anmärkningsvärt i ett politiskt styrt medieföretag. OK, men tänk efter. Ett nyhetsprogram ska avspegla aktuella och faktiska händelser utanför tevestudion. Det är inte journalisterna som i förväg ska forma agendan vad gäller olika inslag i utbudet. Det ska formas av verkligheten varje dag som den utvecklar sig.
Om nu SVT bestämt att dagliga reportage om klimatet måste presenteras så innebär det ett uppenbart politiskt ställningstagande. Det vill säga ett formellt beslut om att ”Var dag ska klimatskräck spridas.” Innebörden är att redaktionen tvingas söka efter inslag som stöder denna politiska linje. Och att reportage som pekar på att det inte föreligger någon överhängande risk med uppvärmningen öht inte kommer att publiceras. Ty den senare typen av programinslag sänder SVT aldrig, trots att det finns seriösa forskare som nästan dagligen presenterar rapporter om att krisen INTE står framför dörren. Se exv följande länk med en forskningsrapport från fyra italienska vetenskapare som Klimatupplysningen.se låtit publicera häromdagen.
Min poäng är alltså att SVT beslutat att sprida propaganda var dag rörande en viss politisk fråga. Att väderleksrapporten måste vara ett obligatoriskt inslag är enkelt att förstå. Men att en statsfinansierad tevekanal på förhand bestämmer att en viss politisk fråga måste presenteras i en viss riktning – skräcken eller krisens – är faktisk något mycket allvarligt. Liknande fenomen uppträder endast i diktaturer.
Resultatet blir helt enkelt att statlig propaganda – lätt förklädd i ett aktiebolags regi – beslutas och sprids.