Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
DN:s ledare den 17/11 säger allt om politisk omoral och/eller naivitet. Rubriken är talande:
Ledare: Synd att Kristersson inte nappar på
Anderssons erbjudande
Efter en lång valrörelse med intensiv samverkan i ett gäng som kallat sig de gul-blå och som krönts med framgång för Kristersson (om än via SD:s valvinst) så menar DN att han ska göra tvärtom och göra upp med sossarna. Antagligen med Magdalena Andersson som statsminister.
Det vore förstås ett politiskt självmord från M-ledarens sida. Något i stil med det som Centerpartiet har presterat under åtta års tid , dvs en utdragen dödsprocess under kramande av S-partiet.
Jag undrar om DN:s ledarredaktion och jag lever i samma värld. Eller om tidningens vänsterliberaler blivit fullkomligt desperata på grund av valutgången? Snart hälsas antagligen en regeringssamverkan med V-partiet välkommen! Allt för att slippa se verkligheten i vitögat – att SD har fått 20, 5 % av medborgarnas röster.
Ingeman Arbnor, känd ekonom, forskare och författare om bla kreativ företagsledning, har sänt mig följande intressanta brev, som bör ses som ett inlägg mot en klimatdebatt i krisens tecken. Han har godkänt en publicering.
För många år sedan ägnade jag tid åt att förstå hur Watson/Crick löste ut gåtan med DNA. Här finner vi en del intressanta iakttagelser relativt hur klimatforskningen kan gestalta sig. Watson/Crick lämnade varje form av ”presuppositional truth”, ”theory ladenness” och den etablerade självreferens som då fanns inbyggd i de metoder av röntgendiffraktion som forskarmajoriteten utgick ifrån, och löste gåtan. När väl Watson/Crick presenterat strukturen med sina pappmodeller upptäckte övriga att bilden hela tiden funnits framför dem på skärmarna, men de hade inte noterat den, upptagna som de var i sina ”teori-ockuperade-sinnen” som föranledde inobservation av fenomenet – spiralen. Vetenskap handlar om att ifrågasätta – inte jamsa med!
Klimatmodellerna lever också under det vetenskapliga villkoret ceteris paribus (allt övrigt oförändrat) varför fältet för alla som inte förstår vad det innebär ligger öppet i allahanda riktningar för ”government opinion”. Tyvärr har det väl blivit så att de enda som är tvärsäkra, det är de som vet minst – våra politiker och journalister + Greta-generationen. Och här är det viktigt att vetenskapen står emot detta och påvisar att klimatmodellerna är till för forskning och vetenskapens utveckling på området och inget annat. Inte som förutsägande instrument av vårt klimat! Som sedan kan ligga till grund för en vettlös grön revolution och skatteuttag.
Om vi samtidigt betänker att dessa modellscenarier bygger på antaganden (gissningar) och matematiska modeller som matematiker kritiserat så blir det än mer oroväckande när de används av politiker som sanningar. Matematik- och fysikprofessor C. Essex frågar sig om det överhuvud är möjligt att med datormodeller förutsäga klimatet, och svarar efter en lång och mycket komplicerad matematisk beskrivning som övergår mitt förstånd: ”In terms of normal science, this is fantasy. Following it ensures that we only fool ourselves.” Dessa modeller har alltid som slutkläm ceteris paribus, dvs att all övrig påverkan sätts till 0,0. Det är nog bara politiker som kan inbilla sig att vi genom att ändra en enda variabel i dessa modeller kan styra detta enorma system som klimatet utgör. Och naturligtvis det av politiker styrda IPCC och alla de forskare som med ”presuppositional truth” och pengar som ok på sina axlar vandrar in i det som Watson/Crick kastade av sig.
Det jag oroas över är något som en vän, professor i nationalekonomi, skrev till mig för en tid sedan: ”… som det nu är börjar jag känna något som närmast liknar existentiell ångest. Det finns en gräns bortom vilken dumheten får riktigt allvarliga konsekvenser. Jag tror vi är där nu!” Och då tänker jag på den gröna omställningens ”vansinniga” kostnader och hur media har fått den globala uppvärmningen på hjärnan utan att vara speciellt kunniga. Det är nu värmeböljor, översvämningar och skogsbränder man jagar med total inobservation av allt som naturligt kan förklaras. Det är således i det närmaste en omöjlig vetenskaplig uppgift att förutsäga klimatet utan att avsluta med just ceteris paribus. Vi kan öka förståelsen via forskning men aldrig förutsäga klimatet. Då blir det ett uttryck för ”Government opinion”.
Som samhällsvetenskaplig forskare ser jag just nu detta som ett värre hot än klimatförändringen. Vi investerar helt galet, raserar vårt elsystem samtidigt som vi ska elektrifiera allt. Politikerna jobbar med lösningar utan att fastställa vad problemet är. Med mer vindkraft utan reaktiv kraft och svängmassa har vi nu nått gränsen för ett elsystem i balans och då förespråkar våra politiker mer av det som skapar obalans. Man söker lösa ett problem med samma tänkesätt som skapade det.
