HC Andersens saga Kejsarens nya kläder fån 1837 är ännu lärorik. Här i en modern modern version. Låt mig citera den affärsidé som två bedragare hade enligt sagan då de sökte upp kejsaren, som hade stor makt över riket:
De gav sig ut för att vara vävare och sade, att de kunde väva det vackraste tyg som man kunde tänka sig. Inte nog med att färgerna och mönstret var ovanligt vackert, de kläder, som syddes av tyget, hade även den underbara egenskapen, att de var osynliga för de människor, som misskötte sitt arbete eller var riktigt dumma.
Alla vet att kejsaren nappade på anbudet om osynliga kläder. Beskrivningen påminner mig om vänsterliberalernas mångåriga marknadsföring av sin falska syn på SD. Förvisso har detta parti ett skumt förflutet. Det har inte fått min röst i allmänna val. Och flera företrädare utanför toppen avslöjar emellanåt åsikter som luktar 1930-tal. Även om det är ett svagt bevis så styrks kanske idealen av den frisyr som flera manliga företrädare valt. Totalbilden är alltså inte bra, men knappast alarmerande. Den visar bara att nutidens politiska metod är att måla upp skräckvisioner.
I grunden är SD ett nationellt populistiskt parti med inriktning mot vanliga människors behov och farhågor. Partiet påminner med andra ord mer om Ny demokrati än om den bruna smuts som de vänster-liberala kastar mot SD. Till saken hör att vänstern inte alls riktar samma anklagelser mot Vänsterpartiet, som är en direkt efterföljare till de svenska kommunister som länge backat upp Stalins blodiga terrorregim! Ungdomsförbundet stadgar talar alltså ännu om kommunismen som mål. Detta är ytterst intressant. Vänstern har valt en helt annan argumentation mot kommunisterna än mot det parti man menar driver nazism eller fascism. I själva verket har Socialdemokraterna länge regerat med stöd av kommunister. Det kan tilläggas att Centerns moderparti , Bondeförbundet, har en skum historia från 30-talet! För att inte tala om Aftonbladet!
Jag menar alltså att vänstern medvetet valt en bedräglig metod för att motverka SD:s inträde på den svenska politiska scenen. Och man har länge lyckats hålla SD utanför finrummet. Särskilt kvinnliga väljare tycks ha haft en benägenhet att lyssna på vänsterns ohederliga argumentation. Den har framkallat ljudet av stöveltramp och bilder av koncentrationsläger. Osäkra väljare som längtar efter trygghet har kastat sig i vänsterns famn.
Till saken hör således att argumentationen mor SD inte inriktats på sakpolitiska åsiktsskillnader. Om jag tillåts leva kvar i sagornas värld menar jag att vänstern ropat på vargen, som väljarna aldrig sett till. Även om metoden att dödskallemärka SD initialt haft framgång har den med tiden uppenbarligen tappat slagkraft.
Jag menar att ett gott demokratiskt samhälle ska kännetecknas av en ärlig debatt och argumentation. Enligt min mening har de vänsterliberala agerat oärligt. Att det varit fråga om listig taktik är fullt klart. Inriktning mot bruna personargument har gjort att sakpolitiken kommit i skymundan, något som förnuftiga väljare med tidens gång genomskådat.
På så vis är utgången av höstens val logisk. Nu har fokus riktats mot regeringen många problem. Väljarkåren har polariserats. Och utfallet har blivit att de röd-gröna sammanlagt straffats för en ohederlig politisk taktik.
Torsten Sandström
