Anti-PK-bloggen

Socialdemokratin för en infam debatt om företagen roll i svenska samhället. Deras ensidiga bild är att företagen enbart ska sysselsätta lönearbetare inom industrin. Där tillåts vinster tas ut till aktieägarna. Här erkänner vänster motvilligt att produktionen sker effektivare – och bättre för anställda och samhälle – än genom tillverkning i kommunal eller statlig regi. Så långt tänker sossarna också rätt.

Men när det gäller företagens roll utanför industriproduktionen uppstår en vallgrav, ja rentav en djup klyfta. Här hajar vänstern ingenting. Inom vård, skola och omsorg blir företagsdrift och vinstutdelning liktydigt med en stöld från samhället. Detta har folket till leda tvingats höra var dag under en lång valrörelse från statsminister Anderssons mun.

Tystnad råder helt om att exv. vårdföretaget Capio – ägt av franska intressen – driver St Görans stora sjukhus till en för det allmänna lägre kostnad på kanske 20% än vad de offentligt drivna sjukhusen i Danderyd och inom Karolinska gör. Skattebetalarna tjänar alltså pengar på Capio! Så om Capio gör en aktieutdelning till sin ägare är det helt ovidkommande i sammanhanget. Ingen klagar på Capos vårdkvalitet. Privat drift är helt enkelt effektivare och medför normalt högre löner och större trivsel för personalen. Färre och tuffare administratörer är en viktig anledning.

När det gäller skolverksamhet tycks situationen vara liknande. Genom priset per elev har kommunerna möjlighet att styra upphandlingen av tjänster. Man har också möjlighet att kontrollera kvaliteten och dra in uppdrag till skolföretag som missköter sig. Mycket talar för att privata skolor medför en effektivare drift. Intäkter och kostnader syns direkt i resultaträkningen. Och missnöjda elever eller föräldrar blir en dödsstöt åt företaget. Givetvis finns då en risk för överbetyg. Men det är ju statens sak att genom svärmar av centrala prov stämma i bäcken! Men i sossarnas Sverige är antalet centrala prov alltför få – och lärarna tillåts genom rättsliga föreskrifter enkelt frångå utfallet. Vänstern och dess forskarproselyter menar nämligen att betyg och ingripande krav är auktoritära fenomen. Och i denna vänsterhymn instämmer givetvis de lärarfack som S-partiet har nära band till.

Så problemet i skolan är inte vinstutdelning, utan att de kommunala skolorna ofta – inte alltid – är svagt organiserade med starkt inflytande från lärarnas fack, som inte har en aning om sann pedagogik, utan bara vill ha fler medlemmar, dvs lärare och kringpersonal av alla slag. Jag medger att kommunala skolor fått ett tyngre elevmaterial genom en omfattande invandring från främmande kulturer. Men kommunala skolor får en högre elevpeng som kompensation. Att den inte skapar tillräckligt god studiemiljö är ett faktum som S-partiets ursvaga integration måste bära störst ansvar för. Så skyll inte på privata skolföretag! Reformera i stället de kommunala och inför metoder för att mäta kostnaderna där på ett rimligt vis och belöna effektiva skolor!

Allt som jag skrivit kan en förnuftig medborgare själv ta reda på. Men i sossarnas samhälle gäller inte förnuft. Där styr vänsterns dogmer, dvs förutfattade meningar och hjärnspöken. På så vis är vänsterns ideologi faktiskt samhällsfarlig. Den genomsyrar och skadar demokratin. Det är deras opedagogiska skolpolitik som för elever och föräldrar vilse. I stället för att ta lärdom av Finlands kloka pedagoger har de svenska vänsterpedagogerna och landets S-politiker i åratal utsatt den svenska skolan för allvarliga övergrepp.

Inte undra på att elever och föräldrar söker efter fria skolor! Sverige behöver inte mer politik. Vi behöver sunt förnuft och fria människor.

Torsten Sandström

Rätten i det förindustriella samhället brukar av forskare ofta beskrivas med ordet status. Tanken är att avtalet som regleringsform ännu inte dominerar samhället. Människors relationer styrs i stället av regler som är givna av högre makter, dvs kungar, kristna präster och andra eliter. Genom sådan reglering blev inte bara äktenskapet heligt, utan också stånden gavs makt att utfärda regler för hur lagar skulle stiftas och näringslivet normeras. Om status samhället ska förstås rätt måste dess motsats presenteras, nämligen nutidens reglering genom kontrakt eller avtal.

Inom rättshistorien kan på så vis industrialismens eller kapitalismens triumfer ses som en frihetsrörelse. Det började med krav på reformer inom hantverk och makten över näringslagstiftningen. Frågor väcktes om varför borgarnas stånd skulle bestämma över tillverkningen av varor, bemanningen, utbudet och varupriserna. Samt varför aristokrati och präster skulle ha rätt att lagstifta trots att de enbart representerade en liten minoritet av befolkningen. Den franska revolutionen 1789 blev på så vis en mäktig protest mot statussamhället och en bred manifestation för näringslivets reglering genom kontrakt, låt vara att britternas gloriösa revolution hundra år tidigare redan öppnat dörren till vidgad folklig frihet, parlamentarism och ökad avtalsfrihet.

För svensk det är kontraktssamhällets införande en fråga för andra halvan av 1800-talet. På många plan avvecklades åldrig lagstiftning om stånd, om tillstånd för näringsidkande, om plikt att gå till kyrkan samt om kunglig makt över statsapparaten och ny lagstiftning. Det kan man verkligen kalla reformer! Även om statusregler med religiösa rötter länge fanns kvar via kristenhetens makt över äktenskap och familj kom samhället alltmer att styras via avtal och idéer om konkurrens. Nutidens vision om ett samhälle som i görligaste mån styrdes av kontrakt och marknader spel växte alltså fram.

Det kan inte råda minsta tvekan om att en stegvis övergång från reglering genom status till kontrakt har varit den viktigast politiska händelsen i svensk historia sedan mitten av 1800-talet. Det svenska samhällets nuvarande välstånd bygger närmast helt och hållet på denna grund.

Men på vissa samhällsområden har statusregleringen tenderat att bita sig fast. Detta gäller framför allt inom den samhällssfär som rör kyrkans historiska inflytande och traditionella värderingar om äktenskap och familj. Men vad gäller medborgarnas försörjning och idkandes av näring har kontraktens makt närmast totalt fått överhanden.

Nu över till intressanta. Den svenska socialdemokratin har initialt bejakat avtalssamhällets dominans. Man har gärna sett – eller godtagit – det nya samhällets rättsliga syn att medborgarna agerar som avtalsslutande parter i arbete, boende, köp av livsmedel osv. Även inom äktenskap och familj har en frihetsbaserad avtalssyn anammats av liberaler och socialdemokrater. Och kyrkans tvångsmakt har sent omsider avvecklats och den enskildes trostillhörighet närmast blivit reglerad genom kontrakt (låt vara att staten klåfingrigt ännu vill vara med).

Men det egendomliga är att nya statusmönster samtidigt vuxit fram genom socialdemokratins önskan om makt över samhälle och riksdag. Officiellt har motiveringen varit att exv arbetare och hyresgäster kräver ett särskilt skydd, som ska verkställas genom arbetarpartiets egna organisationer, dvs fackföreningar och hyresgäströelser. Vidare har på en rad viktiga samhällsområden lösningar via kontrakt avvisats, för att i stället regeras genom statens försorg. Stora områden av välfärden, pensionerna, skolan, vården, kulturen har lagts under gigantiska offentliga byråkratier. I mångt och mycket har den svenska nationen centraliserats genom den nya statusreglering jag nu talar om. Även över den svenska kyrkan har S-partiets stat sedan 2000 kvar en kontrollerande hand, då man arrangerar val till kyrkomöte och samlar in kyrkoavgifter (Wanja Lundby-Wedin är typiskt nog högste kyrkopolitiker!). Jag menar att det således att svensk politik inte gjutits i avtal, utan i socialdemokratisk betong. I bakgrunden finns en ambition från socialdemokratins att styra samhället.

Min uppfattning är att kontrakt normalt är en bättre – om än inte alltid möjlig – grund att bygga ett samhälle på. Vi kan se det tydligt i dag. Den svenska skolbyråkratin har allmänt sett misslyckats med att bygga en skola för kunskaper genom ordnade studier. Dessutom härjas vårdsektorn av ett tjugotal landsting/regioner, som inte heller lyckas göra vården till en nyttighet för alla och i rätt tid. Även inom andra samhällssfärer – såsom bostäder och arbete – har socialdemokratins statuslagstiftning visat sig kontraproduktiv. Bristen på okvalificerade låglönejobb och bostäder är tydliga sjukdomstecken som medfört arbetslöshet och att folk saknar tak över huvudet.

Givetvis kan ett samhälle inte totalt styras genom avtals- och marknadslösningar, jfr försvar och rättsvård. Men den storskaliga svenska byråkratin är inte heller någon patentlösning, särskilt som den misslyckats i flera viktiga avseenden. Jämfört med socialdemokratins döda hand över skola, vård, sysselsättning och bostadsproduktion är marknad och kontrakt utan tvekan ett viktigt stöd för människor som önskar fria val, frihet och ett bättre liv.

Jag menar därför att det i dagens Sverige än en gång är tid för en frihetsrörelse, som riktas mot socialdemokratins ineffektiva statussamhälle. Liksom äldre tider eliter har Socialdemokraterna nutida bygge av Sverige kört fast, helt enkelt. Sverige behöver således något som liknar de stora reformrörelser som efter mitten av 1800-talet verkade för ett samhälle i samklang med människornas behov. Än en gång reses krav på färre lagregler och fler kontraktslösningar. Än en gång behövs ett öppnare samhälle.

I toppen behövs en riksdag med färre ledamöter, som snabbare växlar position och alltså utövar makt under mer begränsad tid (för att därefter återgå till sina civila sysslor). Majoritetsval i lokala valkretsar bör ersätta proportionella val på riksnivå. På mellanplanet behövs det färre, slimmade och effektiva myndigheter, som inte agerar som marionetter i regeringens hand och som fått rätt att lägga sig i människornas liv. Och i basen ska medborgarna maximalt ha rätt att själva sluta avtal i frågor som rör deras liv och slippa tyngas av socialdemokratins statusreglerade inferno. Om August Strindberg var oroad över byråkratin på sin tid – vad skulle han skriva idag?

Torsten Sandström

Vänstern erbjuder en trist och kostsam framtid för Sverige. En fortsatt sosseregering kommer att innebära höjda skatter som Magdalena Andersson nu mörkar. Men bakom sig har hon nationens mest kostnadskrävande gäng V och och Mp. Och så vindflöjeln Annie Lööf – som efter åtta är av uppfostran av sina egna barn – det nu passar att äntra en ministertaburett. Och där kommer hon att sitta för att -liksom under de senaste kvällarnas valdebatter – hundra gånger mekanisk upprepa ordet ”säkerställa” liksom den tristaste byråkrat. Om hennes idéer över huvud kan säkerställas på bredare front är det ju i saklig samverkan med den blå-gula sida och inte med den röd-gröna.

Vem kan tro att sossar, som i åtta år har sagt nej till rimliga reformer, veckorna före valet kommer att föra en helt annan politik. Jag anar att hennes utspel igår om att EU kommer att fixa energin om några veckor kommer att visa sig vara bara en dröm. Då hoppas Andersson sitta kvar vid regeringens roder och under ytterligare fyra år plåga det svenska folk som arbetar och betalar statsskatt på sina inkomster.

Alltså hotar fyra framtida år med vårdbyråkarti, bostadslöshet, arbetslöshet (trots efterfrågan på anställda), bidragsslöseri, skolförfall osv. Men först en kall och dyrbar vinter med energikris i bostäder och bilar.

Fy sjutton om inte folk – som inte lever på bidrag – sansar sig och röstar bort S-regeringen på söndag!

Torsten Sandström