Anti-PK-bloggen

Propparna har gått. Sossarna håller på att kortslutas. En valförlust andas nämligen S-partiet i nacken en dryg vecka före höstens val. Partiets usla politik under två mandatperioder har nu blivit en tungt sänke. Självförvållade dyrpriser på el och drivmedel jagar sossarna varje dag. Deras älskade ”plånboksfrågor” har förvandlats till ett stort hot mot dem själva, trot alla statsbidrag som utlovats.

Vad gör S-partiet då? Jo man kallar till en officiell presskonferens där huvudmotståndaren SD utmålas som en säkerhetsrisk för den svenska nationen! Det är en unik händelse då ett parti som Sverige fått omkring 20% av väljarnas röster utpekas som odemokratiskt och inte värdigt att delta i svensk politik. Inte sjutton har vi hört något likande om sossarnas mångåriga kelgris kommunisterna, som länge kramat sovjetstatens rysliga koryféer. Eller om Mp, som i sina led hyser alla slag av miljötalibaner, dvs personer som exv limmat fast sig i rusningstid på E4 vid infarten till Stockholm. Alltså kriminella som förväntas sitta i regeringen om det går som vänstern hoppas.

Sossarnas rädsla för SD är enorm. Därför tar man till vilka tjuvtrick som helst. Dags att ta bort ordet demokrater från partinamnet och bara använda Socialisterna. Hursomhelst, vad gäller demokrati tycks man vara av samma skrot och korn som antagonisten SD.

Att jag hoppas på att sosseregeringen ska falla om söndag åtta dagar är redan väl känt. Men jag upprepar det gärna. Bilden ovan med ett förstört elsystem ger en blixtbild av S-partiets ställning. Man har kapat ledningarna och plockat ut säkringarna till nationen Sverige.

Torsten Sandström

Under sommaren har jag läst Fredrik Bööks fina bok om Verner von Heidenstam (1959). Böök berättar om det som brukar kallas Strindbergsfejden, ett skeende från 1910 fram till Strindbergs död 1912. Till det yttre ett anfall från dennes sida mot krigarkungen Karl den XII. I realiteten ett försök från Strindberg att krossa det kulturella etablissemang som Heidenstam företrädde, en rörelse för ett klassiskt människoideal – präglat av förfining och konservativ pietetstro – samt med udden mot den realistiska litteratursyn (naturalism) som bar Strindbergs signum.

Den senares sjukliga känsla av missnöje och förföljelse fick honom då att alliera sig med den allt starkare socialdemokratin. Följden blev en uppsjö av tidningsartiklar där han smädade sina motståndare. Resultatet blev också att Brantings socialdemokrater kom att ta parti för Strindberg.

För Heidenstam blev påhoppet från Strindbergs sida en anledning att omvärdera synen på Socialdemokratin som han dittills i grunden haft en nyfiken positiv inställning till. Han förstod nämligen partiets historiska mission. Att rörelsen nu tog Strindberg i famnen blev därför för mycket för Heidenstam.

I flera skrifter – bland annat ”Proletärfilosofins upplösning och fall” – vände sig Heidenstam mot S-partiet som han menade i Strindbergs efterföljd hyste ett barbariskt hat till det sköna och upphöjda samt till den andliga kulturen över huvud taget. Han menade att S-partiet tagit ställning för Strindberg senare skrifter, som enligt Heidenstam hade ett innehåll liknande en ”smutshink”. Strindbergs vulgära glåpord – och hans vidskepliga och magiska religiositet – blev på så vis enligt Heidenstam ett tecken på moraliskt och kulturellt förfall.

Jag skriver detta mot bakgrund av den valrörelse som just nu pågår i Sverige. Enligt min mening är det uppenbart att vi kan se något av det Heidenstam betecknade som proletärfilosofiens förfall. Efter åtta år av passivt regerande lanserar S-partiet en månad före valet 2022 plötsligt en rad förslag till reformer med innehåll man tidigare förnekat och till och med bespottat.

Trots att fyra kärnreaktorer lagts ned under senare år säger sig S-partiet vilja satsa på atomkraft. Med en kommunal skola i långvarig kris jagar partiet de privatskolor som föräldrar och ungdomar väljer. Vidare möter vi ett S-parti som utan blygsel försöker köpa röster via stora löften om bidrag från skattebetalarnas sida.

Heidenstam menade att vänstern bakom Strindberg har svikit nationen och att rättvisans vandringspokal därför glänser i andra händer, dvs de liberalkonservativas. Efter mer än hundra år är Heidenstams analys ännu giltig.

Torsten Sandström