Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
I dagens SvD intervjuas justitierådet Mats Melin. Alltså den modiga man som lett den sk coronakommissionen. Han och kommissionen har djupt kritiserat sosseregeringens saktfärdighet och bla pekat på att regeringen har ett ansvar för en ökad dödlighet bland äldre i epidemins inledningsskede. Genom klantig hantering av sin egen splittrade byråkrati har ytterligare problem skapats för det svenska folket.
Mats Melin undrar blygsamt varför inte den bristfälliga hanteringen av coronaepidemin tagits upp i valrörelsen. Att en hög jurist vågar säga något sådant är ett tecken på oro. Men, som sagt, också ett bevis på Melins mod. Bravo!
I riksdagen finns det två partier – C och L – som själva kallar sig liberaler. Då jag själv betecknar mig marknadsliberal undrar jag vad det är som kännetecknar dessa egendomliga liberaler. För mig är liberalism nämligen en tro på marknaden och fria företag, en tvekan inför en stark stat, en vilja att hålla skatterna låga och framför allt att låta människor bestämma över sina liv (och undvika lagstiftning om allt mellan himmel och jord). I detta ligger en strävan efter förutsebarhet och rationella beslutsfattande.
Enligt min mening måste Centerpartiet direkt diskvalificeras från de liberalas krets. Förvisso talar C mycket om företagsamhet, men tycks i praktiken främst avse ägandet av jord- och skogsbruk. Viktigare är att C i sin praktik under åtta års tid i praktiken har spelat samman med socialdemokraterna, som för en politik som definitivt inte är liberal, utan har tydliga ambitioner om statlig intervention, korporativa beslut och höga skatter (för röstköp). Vidare är C – liksom vänstern – mot kärnkraft. Att C-partiet dessutom under påhejande från Lööf flörtat med månggifte och i sina led av politiker har en påtaglig hög frekvens av män som gillar barnporr förstärker bilden av ett parti som i sin tankeoreda står utanför den traditionella banan för liberaler.
Johan Pehrssons liberaler har däremot en ståtlig historisk bakgrund som pådrivande kraft och en av huvudmännen bakom den första svenska demokratin. Men sedan många år tillbaka har partiet hamnat under press från socialdemokratins bygge av kollektivens Sverige. Detta har inneburit en omfattande splittring inom L-partiet avseende synen på individens frihet. En stark och högröstad falang inom L-partiet har fångats av socialdemokratins locktoner om välfärd genom statsbidrag till alla. På så vis har skatter höjts och företagen plågats av S-partiets lagstiftning om arbetsmarknad och hyra. L-partiet har genom denna falang kommit att framstå som mini-sossar. Partiets närmast totala underkastelse inför EU medför att partiet framstår som motståndare till frihet för nationen Sverige.
Pehrssons korta tid som partiledare har förvisso inneburit ett kort uppsving i liberal riktning. Tydliga och rappa ord om kärnkraft, skatter, kriminallagstiftning mm har gett partiet en pragmatisk luft under vingarna. Framför allt har Pehrsson tagit ställning för bred sakpolitik i samverkan med SD. Men så fort opinionssiffrorna för L stegrats över 4%-spärren har falangen av sossevurmare fått nytt liv. De ser framför sig en fortsatt tid med vänsterliberal politik i stil med DÖ och JÖKEN. Det är synnerligen illavarslande. Som helhet kan därför knappast inte heller L-partiet kvalificera sig för etiketten liberal.
Därför blir röster på såväl C som L synnerligen riskfyllda. Till det yttre uppfyller partiernas program några – men absolut inte alla – krav som traditionellt brukar ställas på ett liberalt parti. Men båda partierna, särskilt C, har breda grupper av liberaler långt ute på vänsterkanten. Det rör sig om politiker som inte kan tänkas att kompromissa brett. Risken blir därför att rader av principryttare liksom under DÖ och JÖKEN kommer att blockera ett förnuftigt borgerligt samarbete och alltså än ge socialdemokratin trumf på hand i höstens val. Den nya tidens sk liberalsim är alltså en variant av sossarnas politiska program.
