Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Centern har under åtta års tid visat sig synnerligen skadligt för den svenska demokratin och för vår nation. Jag menar att det främst sammanhänger med partiledaren Annie Lööf´´ s påfallande hybris. Partiet har bara två linjer. Dels att strunta i sakpolitik för att hata SD. Dels att marknadsföra Lööf som politikens Madonna.
När hon under åtta år struntat i regeringsmakten – förmodligen på grund av födseln av två barn (alltså ännu ett utslag av superegoism från en partiledares sida) – har hon äntligen genomskådats av svenska folket. Och partiet sjunker som en sten. Det är hoppingivande. Därför är det bra att C-partiet fortsätter att envist marknadsföra hennes person i alla sammanhang. C gräver sin egen grav, kan man säga.
Ovan syns ett av min många bidrag till att slå ut Centern.
I valtider funderar man gärna över nationens stora politiska problem. För Sveriges del är de som bekant många och långvariga. Man kan säga att de sammanhänger med socialdemokratins hundraåriga byggnadsritning. Steg för steg har s-partiet via makt över regering och riksdag byggt en rättslig och kollektiv maktstruktur. Ett röster som blivit alltmer kontraproduktivt, men upprätthålls genom just den ideologi som sossarna impregnerat landet med.
Vi ser idag hur dysfunktionellt detta bygge blivit. Att det inte är hyresgäst- och fackföreningar som behövs för ett gott samhälle inser många svenskar som saknar bostad eller jobb. Ändå fortsätter socialdemokratin att veva sin slitna reklamfilm om ”Den svenska modellen”. Dag efter dag säger partiets ledare att Sverige är ett föredöme för andra nationer. Även oppositionen instämmer tyvärr ofta i jubelropen. Vafalls? Utomlands talas det däremot om ett omfattande och blodigt svenskt klanvåld. Och man förundras över att Sveriges skolor hamnat i strykklass vid OECD:s årliga mätningar. Ett närmast nedlagt försvar väcker löje. Våra grannar skrattar skadeglatt åt alla svenska politiska skrytmånsar.
Den som funderar vidare inser varför socialdemokratin ständigt slår sig för bröstet. Genom talet om Den svenska modellen vill S-regeringar förstås ge ett ske av att s-partiet lyckats. Man försöker med andra ord dölja sina misslyckanden och inbilla nationens väljare att man är ett vinnande lag. Genom en storstilad biståndspolitik vill socialdemokratin – såväl internationellt som på hemmaplan – sprida bilden av en framgångsrik svensk nation.
Det intressanta är som sagt att den borgerliga oppositionen hukar och inte vågar höja rösten. Även från Moderater, Kristdemokrater och Liberaler hörs ord om att Sverige är en humanitär stormakt. Förvisso pekar många på att SIDA-pengar förslösas och göder förtryckarregimer. Men ingen inom oppositionen säger sanningen rakt ut: kungen är naken – Sverige är inget föredöme.
Det är denna typ av kulturrevolution som jag är ute efter i denna text. Om socialdemokratins motståndare inte skjuter sönder partiets ideologiska planritning av Sverige som ”Lyckans land” kommer vi under en lång framtid tvingas se regeringar där S-partiet styr med hjälp av än den ena och än den andra politiska spillran. Och detta har redan kostat Sverige stora pengar, i stil med exv två nyligen nedlagda fungerande kärnkraftverk.
I min önskan om kulturrevolution ligger också ett rop på att den kollektiva och korporativa svenska styresformen bör ersättas med förnuftiga reformer mot vidgad demokratiskt inflytande för individerna. Jag menar att avtalsfriheten måste kunna vidgas på såväl bostads- som hyresmarknaden – en idé som nationalekonomen Lars Jonung nyligen vältalig pläderat för i SvD. Reformer bör även avse reglerna om valet att ledamöter till riksdagen och enskildas möjlighet att sluta sig samman för att genom folkomröstning slopa lagförslag. Majoritetsval i enmansvalkretsar – som Hjalmar Branting en gång i tiden förespråkat – borde vara målet.
Svenska politiker måste framför allt sluta skryta! Jag förstår givetvis att det kan vara lockande. Men skryt är som framgått inte vägen till nationell framgång. Genom ödmjukhet och förnuft byggs ett bättre och effektivare samhälle. Detta krävs för att en överbyråkratiserad offentlig vårdapparat ska komma på rätt köl. Och om den svenska skolan ska komma på benen igen måste vänsters pedagoger sparkas. Det är största oförnuft att inte styra upp politikområden som länge drabbats av allvarliga problem. Skryt är fördärvligt och tecken på dumhet.
Slutligen måste den svenska rättsstaten värnas efter åratal av socialdemokratisk mismanagement. Den enskilde medborgarens skydd bör stärkas. Sverige måste omedelbart införa det tjänsteansvar som Olof Palme slopade för omkring femtio år sedan. I socialdemokratins vackra samhällsmodell passade regler om tufft ansvar förstås inte. Men i framtidens goda samhälle är det en nödvändighet.
