Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Det är skönt att se hur Centern dalar i opinionsmätningarna och hur L fått nytt blod genom Johan Perssons raka liberalism. Det ska en jurist till för att få styrning på ett parti slank det ur mig – tills jag kom att tänka på Åsa Romson och Nooshi Dadgostar- oj,oj,oj…. Men så glädjer jag mig åt Jarl Hjalmarsson inom dåvarande Högern, en på många vis skicklig och rolig politiker.
Åter till Centerns svanesång. Förklaringen är enkel. Centern satsar i alla sammanhang – varje valaffisch – på Lööfs ansikte, trots att hon genom sitt trixande och gullande med sossarna blivit ett sänke i ögonen hos en bred del av folket. Inte minst på landsbygden är missnöjet stort och berättigat på grund av Lööfs svikliga stöd åt socialdemokratin.
När så Persson lagt om Liberalerna i toppen av sin organisation – tyvärr finns en stor del av de gamla predikanterna kvar ! – så faller C följaktligen som en sten, trots partiets alla pengar i sin stora kassa. Men lyckligtvis bränns annonsering på Lööfs självgoda ansikte. Denna självdestruktion roar mig mycket.
Om C trycks ned i botten är det bra. Nackdelen är antagligen att Lööf tvingar partiet att knyta fastare band med sossarna. Men för en framtida överlevnad tvingas kanske ett rejält stukat C att återvända till högersidan utrustad med en ny partiledare.
Perssons framgångar med L är förstås bra, men ändå något oroande. Om partiet räddar sig in i Riksdagen kommer som nämnts en flocka av de gamla vänsterliberalerna att än en gång ta plats. Alltså personer som är beredda att gå i döden för bidrag till alla – inte minst från SIDA. Och dessa människor – som tror att just de själva vunnit valet – är lika besvärliga som Lööf.
Ständiga rubriker om att många unga och gamla lider av ADHD oroar mig. Allt fler drabbas av denna sjukdomsdiagnos. Och får medicin för detta. Den psykiska ohälsan skjuter med andra ord i höjden i det svenska samhället, tycks det.
Enligt min mening rör det sig inte om en sjukdom utan snarare om en normalavvikelse inom befolkningen. ADHD står nämligen för Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder och beskrivs som en funktionsnedsättning som innebär svårigheter för en individ att koncentrera sig och/eller reglera sin aktivitetsnivå och hämma sina impulser.
Varför är det inte en riktig sjukdom? Diagnosen ställs nämligen uteslutande genom iakttagelse av personen ifråga och inte genom några vetenskapliga fysiska tester av hans eller hennes kropp, blodvärden, hjärnfunktioner, annan biologisk provtagning osv. Den som enbart vacklar mellan något frånvarande beteenden eller något överdriven aktivitet riskerar alltså att stämplas som psykiskt sjuk. Det räcker med andra ord att vara stökigare än människor i genomsnitt är.
Jag inser förstås att nästan alla själsliga åkommor är svåra att diagnosticera. Men å andra sidan måste ett betydande säkerhetsintervall brukas, så att inte tämligen normala individer stämplas som sjuka. För att hindra feldiagnoser bör därför endast allvarliga själsliga avvikelser – såsom exv diagnoserna borderline, bipolär, manodepressiv – listas som psykiska sjukdomar vid sidan av flera andra lika och mer allvarliga åkommor. Varför?
I broschyren i länken nedan framgår tydligt hur vag och alltså osäker diagnosen ADHD är. Det talas om normala variationer. Enligt min mening är det inte samhällets sak att bland människor med vanliga växlande förmågor – av ett slag som är svåra att med visshet konstatera – peka ut vissa individer som sjuka.
Liksom för personer, som av yttre händelser känner oro, bör förvisso medicinering ibland kunna ske mot tecken som i tydliga fall överensstämmer med ADHD. Läkare skriver ju redan idag ut läkemedel mot rubbat lugn, såsom vid oro och familjekriser. Det är förstås bra och någon särskild akademisk diagnos från USA behövs inte. Existensen av diagnosen ADHD riskerar snarast att öka frekvensen sjukdomsfall, i och med att oroliga föräldrar och vuxna lockas att gripa efter etiketten för att särbehandla sitt barn inom den normala populationen. Att ADHD bara rör sig om smärre avvikelser framgår tydligt av broschyren i länken.
Varför växer det fram nya diagnoser? Utvecklingen tycks styras från USA. Forskare där och i vårt land vill gärna skaffa sig alltmer speciella arbetsområden för att på så vis pinka in nya revir, som kan bli en bra försörjning och intressant grund för samarbete med läkemedelsindustrin. Det är förstås normalt. Men då det gäller ytterst svårbestämbara personlighetsskillnader får drivet mot specialisering negativa effekter. Det faktiskt friska riskerar att förvandlas till något sjukt. Det som förr oftast rättades till genom goda samtal, vänliga dunkar i ryggen eller en tablett har numera ersatts med en magisk sjukdomsdiagnos: ADHD.
Det är främst magien som skrämmer mig. På osäkra grunder stämplas en person som sjuk. Och unga eller gamla som har nedsatta förmågor lockas att tro att de är sjuka. En ödesbestämd magisk diagnos stämplas i deras pannor för framtiden (trots att beteendet kanske snart förändras).
I första hand är det läkarvetenskapen som måste hålla rent i sitt rum för psykiska diagnoser. Det händer tyvärr inte, utan ständigt nya bokstavskombinationer uppstår. I så fall måste politikerna reagera. Men inte heller detta händer tyvärr. I stället skrias det om stigande psykisk ohälsa i Sverige, trots att inget annat hänt än att samhället förändrats och nya diagnoser uppfunnits. Med tanke på alla som stämplats med diagnoser framstår vårt land idag som ett av västvärldens sjukaste länder!
I dystra stunder tror jag att många politiker är nöjda med situationen. Dels kan de fatta beslut som uppmuntrar oroliga föräldrar: man erbjuder vård, medicinering och särbehandling. Dels kan politikernas egna misslyckanden med att bygga förnuftiga skolor, agera mot familjesplittring, minska samhällsvåld osv enkelt sopas under mattan genom simpla diagnoser.
”Så kan vi inte ha det” brukade en nyligen avsatt statsminister utan talang för självkritik eller humor säga. Han skulle nog inte förstå att jag tar orden på allvar då det gäller ökningen av antalet själsliga diagnoser.
