I mina bloggar bekymrar jag mig ofta över en tilltagande politisk planering av samhällslivet. Marknadskrafter underifrån ersätts av politiska beslut från ovan. Som en tsunami sveper utvecklingen fram över västvärlden. På en internationell nivå är FN, EU, OECD med flera organisationer ledande av marschen för planering. Och inom det svenska samhället – som sedan länge har en fäbless för klåfingrig politisk styrning – rasar planeringen inom snart sagt alla samhällssfärer. Tydligast syns den förmodligen avseende den flummiga hållbarhetsdogm som dagligen tillåts styra människornas vardag. Hållbart betyder som betkant CO2-fritt, med undantag för då skogsråvaror förbränns.
Man kan därför inte vänta sig annat än att det svenska forskarsamhället utsätts för den politiskt korrekta styrning som jag nu talar om. Jag skriver detta med anledning av Lunds universitet nyligen spikat en handfull profilområden för riktig forskning. Så här listas det kort:
1 Human Rights in a Polarized World,
2 Light and materials – from fundamental understanding to industrial and societal needs,
3 Natural and artificial cognition: 1, 2, many,
4 Proactive Ageing: Brain & Movement – From Molecular Changes to Engagement with Life and Society,
5 Sustainable solutions in the climate change – biodiversity – social nexus – ClimBioSis
Alla inser att forskningsprofilerna är tämligen tänjbara, rentav flummiga, men detta är förstås avsikten. Meningen är förstås att andra forskare ska kunna rätta in sig i ledet. Samtliga profiler är politiskt korrekta i och med att de utformats vid hundratals planeringsmöten. Systemet bygger förstås på att det finns forskningspengar att vinna för de vetenskapare som nappar på betet. Planeringen bygger på att varje fakultet själv väljer under vilka forskningsämnen man önskar delta i. Då många – unga som äldre – ständigt jagar forskningspengar kan man vänta sig att Lunds universitets ranking får styrkraft. För övrigt måste man räkna med att landet andra högskolor i huvudsak kommer att lista liknande profiler.
Min oro bygger på att planekonomier visat sig dysfunktionella vad gäller att fatta viktiga beslut. I stället för att släppa individerna fria så bygger plansamhället på politisk styrning. Det liberala samhällets ideal är däremot att unga forskare ska själva ta initiativ till lämpliga uppgifter. Genom konkurrens och tävlan ska de visa vilka projekt som verkligen är goda eller dåliga. På så vis uppfostras självständiga och kritiska unga forskare. Alltså inga nickedockor, som hukar för överheten. Däremot verkar statligt planerad forskning i motsatt riktning, dvs för framväxten av opportunistiska och politiserande män och kvinnor inom vetenskapens värld.
Min oro är inte ogrundad. Historien visar flera skräckexempel. Ett tillspetsat men väl känt exempel är den sovjetiska genetikern Lysenko. Han trodde att förvärvade egenskaper kunde gå i arv och att man därför kunde lära djur, växter och människor att anpassa sig. På så vis skulle staten kunna ge en individ vissa egenskaper under livet i tron om att egenskaperna automatiskt föras vidare till avkomman. En helt politiskt perfekt tanke – om än hemsk och ovetenskaplig.
Nu är Lunds universitets forskningsprofiler självfallet långt ifrån Stalinerans styrning av forskningen. Men för mig gäller det nu viktiga principer. Närmare bestämt att politisk styrning av forskning riskerar att leda till dåliga resultat. Och att skattebetalarnas pengar slösas bort. Svenska lärosäten bör upphöra med den styrning som anbefalls från ovan. Och låta alla vetenskapare fritt själva bestämma vilken forskning som är angelägen.
Torsten Sandström
