Jag häpnar varje dag över vad som – särskilt under nyhetstorkans semestertid – presenteras i det statsfinansierade medierna SR/SVT. Det verkar som företagen lämnats över till PRAO-elever för att de ordinarie journalisterna ska kunna njuta av den heliga svenska svenska sommarsemestern. Lyckligtvis har därför nyhetsprogrammen kortats ned rejält.
Stommen i nyhetssändningarna är starkt styrda av semesterledigheten. Det syns framför allt på två vis, frånsett kortare programtid och många nya ansikten. Det främsta är den traditionella juliklagan över att vårdpersonalen inte räcker till. Tack sjutton för det! Den offentliga vårdens chefer klarar inte av en normal tillämpning av semesterlagen, utan tillmötesgår passivt mängden krav på massiv ledighet i juli. Det är ett elände i sig. Men att medierna med SR/SVT i spetsen – utan att tala om hur andra arbetsgivare fixar rimlig öppenhet – varje juli månad ska klaga över att personal saknas är faktiskt så simpelt att ord saknas. Okej att det fyller ut programtiden. Men det är så tröttsamt.
Veklagan under juli syns även på ett annat vis. Landets många intresseorganisationer ges förstås en god möjlighet att bombardera PRAO-eleverna med sina krav. Vårdfacken prenumererar som sagt på semesterkrisen för att öka antalet medlemmar.
Men även kreti och pleti bland övriga påtryckare-organisationer visar framfötterna. Alla deras särkrav presenteras som riksangelägenheter. Även den mest bisarra opinion framstår som angelägen. Idag fick en intresseorganisation för dialyspatienter viktig programtid. Nu lanserades begreppet ”gästdialys”. Varje patient som får dialys på hemsjukhuset hade enligt företrädaren en ”mänsklig rättighet” att få vård på valfri semesterort.
I min värld med täta besök inom sjukvården är jag tacksam för att den lokala vårdapparaten fungerar. Oftast drivs den i privat regi. Trots semestertid riktigt bra. Men det är mycket begärt om samhället även ska finansiera dialys på Gotland, som en intervjuad kvinna begärde (men som Gotland av naturliga skäl inte klarade av i juli).
Vi ser alltså hur SR/SVT främjar såväl amatörism som överdrivna politiska krav. Det vi ser är en blixtbild av ett social kravmaskineri som drivs av vänsterns journalister. Alla har rättigheter! Höj skatterna!
Men tanken om anpassning till befintliga resurser och förnöjsamhet över att det finns en dyrbar vårdapparat saknas helt. Någon skyldighet att tänka efter finns med andra ord inte. Detta är socialdemokratins idealsamhälle. Den svenska modellen.
Torsten Sandström
